Ett Ögonblick av Smärta

Det gör så ont. Smärta. Ordet upprepas i hennes inre. Smärta. Det är ingen som slår henne. Det är ingen som misshandlar henne. Men ändå gör det så ont. För sorgen är övergripande och det är allt hon känner. Kombinationen av sorg och smärta.

Hon är inte död. Hon är inte på väg att dö, nej, långt ifrån. Hennes hjärna kommer ännu i flera år tvinga hjärtat att pumpa blod ut i ådrorna och venerna. Hennes lungor kommer att bli tvingade att andas ut, andas in. Andas ut. Andas in. Många gånger kommer hon gråtandes försöka sluta andas. Hon kommer förbanna livet, världen och sig själv. Men likaväl kommer hon varje gång bryta samman och sjunka ihop till en hög på golvet. Tills en dag, då hon kommer ge upp. Likgiltigheten kommer att slå henne, hårt, och hon kommer falla. Falla, falla, falla, utan att bli fångad av ett nät. Hon kommer störta, så som ut för ett stup, känna vinden i sitt hår, men hon kommer inte att märka den. Ty hon är redan likgiltig. Apatisk och oberörd. Det som en gång var en levande kropp med ett medvetande olikt någon annans kommer vara ett tomt skal, vars hjärta tvingar kroppen att leva. Medvetandet, själen, kommer att för länge sedan ha försvunnit, drömt sig bort bland minnen och önskningar som medvetandet för så länge sedan kände. Kroppen kommer att vandra, än i många år, gå bland folket, och vart hon än strövar så kommer folket att se på henne, se det tomma skalet. Sorgligt, kommer de att säga, och sedan vända sina huvuden åt andra hållet.

Men än är hon inte likgiltig. Än måste hjärtat inte tvingas till att pumpa ut blod. Än har hon inte försökt sluta andas. För än så länge så känner hon bara smärta. Och det gör så ont. Det är ingen som slår henne. Det är ingen som misshandlar henne. Men ändå gör det ont. Ett ögonblick av smärta.

Allt är inte det man tror det är

Hennes namn är inget speciellt namn. Det är inte annorlunda. Hennes hår är inte speciellt fint. Det är brunblont som så många andras. Hennes ögon är inte speciellt enastående. De är blågrå som vattnig vattenfärg. Hennes ansikte är inte speciellt fagert. Munnen är för bred och näsan för liten. Hon är inte speciellt lång. Hennes gener har gjort henne kort. Hon är inte speciellt smal. Hon klarar inte att banta. Hennes vänner är inte speciellt populära. De är inte tillräckligt välklädda för det. Hennes hy är inte slät. Hennes fräknar är överallt. Ändå är hon vacker.

Hennes drömmar når inte på långa vägar upp till månen, och absolut inte till Mars. Hennes blogg är inte intressant och har få besökare och ännu färre kommentarer. Hennes utstrålning visar inte på säkerhet och självförtroende utan snarare på blygsel och ödmjukhet. Hennes röst hörs inte ofta, för vanligtvis tillägger hon inget. Hennes sätt väcker inte uppmärksamhet, hennes sätt gör att hon inte syns. Trots det är hon fascinerande.

Hennes namn är inget speciellt namn. Föräldrarna gillade namnet Anna bättre än något annat. Hennes hår är inte speciellt fint. Hon gillar den brunblonda färgen och orkar inte fixa det på morgonen. Hennes ögon är inte speciellt enastående. De är blågrå som vattnig vattenfärg men ser det som andra inte ser. Hennes ansikte är inte speciellt fagert. Det är kraftfullt och får människor att titta en gång extra. Hon är inte speciellt lång. Det störs hon dock inte av, hon vet att längd inte spelar någon roll i det stora hela. Hon är inte speciellt smal. Det är mycket bättre att vara go’ och glad än smal och tjurig, för då är man hungrig hela tiden. Hennes vänner är inte speciellt populära. Varför skulle de vara det? Man klarar sig utmärkt ändå. Hennes hy är inte slät. Hennes fräknar ger henne ett busigt utseende. Hon är väldigt vacker.

Hennes drömmar når inte på långa vägar upp till månen men de räcker till skyn och det räcker med det. Hennes blogg är inte intressant för hon föredrar att förmedla sig på andra sätt. Hennes utstrålning visar inte på säkerhet och självförtroende eftersom att hon inte känner att hon behöver basunera ut vem hon är för hela världen. Hennes röst hörs inte ofta för hon säger bara något när något verkligen måste tilläggas. Hennes sätt väcker inte uppmärksamhet för då ser man själv så mycket mer. Hon är verkligen fascinerande.

Minne eller verklighet?

Hon skrattar glatt när hon kliver upp ur sängen på morgonen. En färgglad klänning träs över huvudet och sittandes tar hon på sig gula sandaler. Det är vita blommor på. Hon ler fortfarande när hon smyger ut genom den nu olåsta ytterdörren. Hon skuttar ned mot ängen, ovetandes om vad som sker på andra platser i världen, ovetandes om vad som ska komma. Hon är bara en ung flicka, ett oskyldigt sjuårigt barn. Hon ser en fjäril. En av jordens vackra skapelser. Så oskyldig. Gul med rosa fläckar. Solen lyser klart trots den tidiga timman. Ty dagen är ännu ung. Ändå har världen redan sett tillräckligt med ondska för en livstid. Barnet sträcker sig mot fjärilen men den fladdrar utom räckhåll. Med ett ljuvlig leende springer hon efter. Den landar på en blomma. Stjälken mörkt grön, bladen med flera flikar. Kronbladen små, vita och den ljusgula mitten fullbordar skapelsen. Flickan lägger sig ned i gräset. Leendes och på helspänn. Tänk om den flyger iväg? Men nej, den stannar kvar. Oskyldiga drömmar och önskningar rusar genom tankarna. Ännu vet hon inte att de aldrig kommer att bli mer än just det. Önskningar och drömmar. Ansiktet vänds uppåt. Mot solen och den blå skyn. Något är inte rätt. Hon känner det innan det sker. Solen blir mörk. Grå. Himlen invaderad av moln. Svarta moln. En tryckvåg fäller henne till marken. Hon reser sig upp och springer. Hemåt. Mot det som en gång, för inte alls länge sedan, var tryggt. Molnen närmar sig. Solen syns inte längre. Omedveten om att lyckan hon nyss kände är det minne som hon för alltid kommer klänga sig fast vid kastar hon sig i moderns armar. Kvar på ängen är det som en gång, för inte alls så länge sedan, var en levande och förtrollande varelse. Fjärilen är täckt av aska.

Hon vaknar snabbt och ser sig misstänksamt omkring. Så många år har gått sedan den tidiga morgonen på ängen. Ett avlägset minne är allt som finns kvar. Med tungt hjärta häver hon sig upp ur sängen. Hennes steg är tunga, målmedvetna. Hennes själ bär på en tyngd som den inte borde behöva bära. En ung kvinna utan oskyldighet. Ett hårt känslokallt skal. Det är allt som finns kvar. Medveten om allt som måste och kommer att hända. All denna smärta. Innan hon går ut tar hon på sig en mask. Designad för att filtrera bort den värsta smutsen. Luften är tung att andas. Grå. Ingen sol lyser längre. Hon har sett solen lika lite som hon sett fjärilar. Inte sedan den morgonen på ängen. Morgonen som övergick till en fasansfull dag. Den är på så långt avstånd att den verkar surrealistisk. Har det verkligen funnits dagar då luften kunde andas och ett stort gult klot sken från en klarblå himmel? Eller var det bara en dröm?