Ett Ögonblick av Smärta

Det gör så ont. Smärta. Ordet upprepas i hennes inre. Smärta. Det är ingen som slår henne. Det är ingen som misshandlar henne. Men ändå gör det så ont. För sorgen är övergripande och det är allt hon känner. Kombinationen av sorg och smärta.

Hon är inte död. Hon är inte på väg att dö, nej, långt ifrån. Hennes hjärna kommer ännu i flera år tvinga hjärtat att pumpa blod ut i ådrorna och venerna. Hennes lungor kommer att bli tvingade att andas ut, andas in. Andas ut. Andas in. Många gånger kommer hon gråtandes försöka sluta andas. Hon kommer förbanna livet, världen och sig själv. Men likaväl kommer hon varje gång bryta samman och sjunka ihop till en hög på golvet. Tills en dag, då hon kommer ge upp. Likgiltigheten kommer att slå henne, hårt, och hon kommer falla. Falla, falla, falla, utan att bli fångad av ett nät. Hon kommer störta, så som ut för ett stup, känna vinden i sitt hår, men hon kommer inte att märka den. Ty hon är redan likgiltig. Apatisk och oberörd. Det som en gång var en levande kropp med ett medvetande olikt någon annans kommer vara ett tomt skal, vars hjärta tvingar kroppen att leva. Medvetandet, själen, kommer att för länge sedan ha försvunnit, drömt sig bort bland minnen och önskningar som medvetandet för så länge sedan kände. Kroppen kommer att vandra, än i många år, gå bland folket, och vart hon än strövar så kommer folket att se på henne, se det tomma skalet. Sorgligt, kommer de att säga, och sedan vända sina huvuden åt andra hållet.

Men än är hon inte likgiltig. Än måste hjärtat inte tvingas till att pumpa ut blod. Än har hon inte försökt sluta andas. För än så länge så känner hon bara smärta. Och det gör så ont. Det är ingen som slår henne. Det är ingen som misshandlar henne. Men ändå gör det ont. Ett ögonblick av smärta.