Farfarshemmet med den tusen minnena

Hon minns honom lika tydligt som om det vore igår. Det sagolika vita håret. Hans grå ögon som fick en att känns sig trygg och grenomborrad på en och samma gång. Hon ser honom framför sig. Han står i mitten av rummet. Det är därför hon är här. I ett rum med vita väggar. Samma färg som hans hår. Midsommarsnö. Hon ler. Hon minns. Det är där hon bor. I en värld av minnen.

Det första är otydligt. Suddigt. Hon var bara en liten flicka då, en liten flicka som inte förstod världen och kylan den hade. Hon önskar att hon fortfarande var så. Liten och oförstående. Hon minns bäst hur han lyfte upp henne, hissade henne högt i luften och snurrade henne runt. Det var en hisnade känsla i magen men hon minns inte längre hur hisnande känns. Det var allt för länge sedan det faktiskt kändes så. Det är ett lyckligt minne. Alla minnen med honom är lyckliga.

Nästa är klart med skarpa kanter och tydliga färger. Han bar en mörkt blå tröja. Hon hade en klänning. Den var vit med fläckar på. Hon hade ramlat. Hennes pappa skällde på henne men när han gick där ifrån kom Han fram till henne. Hennes farfar. Och han böjde sig ned och sa att det gjorde inget. Han gav henne en kram och hon lät sig omfamnas. Hon kommer på sig själv med att önska efter en omfamning. En kram. Men hon får ingen. Det är alldeles tomt i rummet nu, kallt med kala vita väggar. Hon vill att någon, vem som helst ska komma dit. Men ingen kommer hon är ensam. För han lämnade henne. Hon får en tår i den ena ögat. Det vänstra. Eller är det det högra? Hon är inte säker. Allt är så suddigt nu. Kaotiskt. Förvirrat. Han hade det aldrig förvirrat. Hemma hos honom var allt placerat i ett ordnat kaos. Hon visste var allt fanns. Det var ett underbart hus. Det är sålt nu. Det var det som var det värsta. Inte ens det fick hon ha kvar efter honom. Hon längtar efter simpla saker nu. Hon har lugnat ned sig. Hon längtar inte längre efter en kram eller ett ordnat kaos. Nej, hon längtar efter små saker. Små saker som hon vet att hon aldrig mer kommer att få känna eller se. Hans doft. Hans ögon. Den genomträngande och varma blicken. Hans lena, mjuka händer som strök hennes huvud när hon var ledsen. Den lugna, låga rösten som alltid försäkrade henne om att han skulle finnas där, närhelst hon behövde honom. Det är fel. Han ljög. Hon vet det nu. Han finns inte där för henne. Om han fanns där skulle hon inte behövs sitta inlåst i ett rum med kortklippta naglar så att hon inte ska kunna skada sig själv.

Hon stryket med handen över sin arm. Under sina fingertoppar känner hon ärren. De ljust röda ärren som aldrig kommer att försvinna. Hon vill inte att de ska försvinna. Hon vill göra fler ärr. Hon vill veta att hon lever. För hon känner inget annat är saknad och sorg. För ett ögonblick vill hon känna något mer. Smärta. För hur ska hon kunna leva med att hon skrattar och ler medan han ligger och ruttnar i jorden? Hur ska hon kunna leva med det? Hon vet inte. Så hon fortsätter att minnas.

En dag när hon kom till honom gav han henne ett sorgset leende. Och sedan berättade han för henne hur det var när han växte upp. Han berättade om hans sorger och lyckor. Han berättade för henne om hennes farmor, hans fru, och om hur annorlunda hon var. Hon ser hur han drömmer sig bort och hon vet att han fortfarande älskar henne trots att hon lämnat honom. Trots att hon hade lovat att hon skulle stanna kvar. Hon förstår inte det. Hur han har kunnat förlåta. Det har inte hon. Hon kan inte förlåta. Men hon älskar honom fortfarande. Hur ska hon kunna sluta? Hur ska hon kunna sluta när varje dag utan honom känns som en dag med en kniv i sitt hjärta. Så hon drömmer sig bort. Precis så som han gjorde den där gången. Hon minns. Drömmer. Saknar. Utan ett leende på läpparna.

Nu öppnas dörren in till henne och en människa kommer in. Hon bevärdigar inte ens personen med en blick. Hon orkar inte. Hon blundar. Människan försöker tala med henne. Hon svarar inte. Hon lyssnar inte. Hon hör inte. För hon hör hans röst. Och så öppnar hon ögonen. Hon ser honom stå där. I mitten av rummet. I rummet med de vita väggarna. Och hon ler. Han viskar mjukt men hon lyssnar inte på orden. Bara att höra hans röst är underbart. Hon får tårar i ögonen. Sedan somnar hon. Och hon vaknar aldrig igen.