Hon gråter. Det är tysta tårar dolda för omvärlden. Men likaväl är de där. Hon gråter. Varma stora tårar rullar ned för hennes kinder. Hennes axlar skakar av undertryckta snyftningar. Hon vill inte att någon annan ska se. Hon vill inte bli ytterligare en av dem som kastar över sina problem på någon annans axlar. Hon vill att hennes vän ska vara där. Hon vill att någon ska hålla om henne. Hon vill känna tryggheten. Höra någon säga att allt kommer att bli bra. Innerst inne vet hon att allt blir bra tillslut men just nu känns det inte så. Det gör det verkligen inte.
Hon gråter. Är ledsen. Sorgen kommer från ett val. Hon vet inte vad hon ska välja. Hon har ingen aning. Det är därför hon gråter. Ingen annan vet hur svårt hon tycker att det är, hon visste det knappt själv tidigare denna dag. Men nu vet hon. För hon fick veta att hennes val måste vara gjort om femton dagar. Hon förstår inte varför. Hon tänker att hon är för liten att ta detta val. Hon gråter.
Hon gråter.
Hon gråter.
Hon gråter.
Hon lyssnar på musik. Det lugnar henne. Hon skakar inte längre. Hon andas djupa andetag. Lugnar ned sig. Tvingar sig själv till att inse fakta. Hon försöker skriva en lista mer för- och nackdelar men det hjälper inte. Det är fortfarande för svårt. Fortfarande säger hon inget till någon. Och hon gråter. Hon gråter.
Hon gråter.
torsdag 24 april 2008
lördag 12 april 2008
Hennes första minne är ganska klart. Det är hon själv och hennes morfar som är med i det. Morfadern brottade glatt ned henne på sängen och skrattade glatt och högt. Han kittlade henne. När hon själv ser tillbaka på minnet står hon och betraktar både sig själv och sin morfar från dörröppningen. Minnet är konstigt på något sätt, men ändå känns det bra. Det är ett minne hon gillar att drömma tillbaka till. Hennes morfar dog inte långt därefter. Hon var tre och minns honom inte längre. Bortsett från det minnet har hon ingenting alls. Ibland när hon känner sig ensam brukar hon skriva brev. Namnet i början av brevet är hans men egentligen skriver hon bara för att få ut allt hon tänker på. Hon tänker mycket, denna flicka. Det gör hon verkligen.
Hon bor med sin familj, med sina föräldrar och syskon. Hennes övriga släkt träffar hon inte ofta. Hon har en kusin som är 14. Hon är rätt häftig, tycker flickan, för hon verkar göra precis som hon vill. Det beundrar hon. Hon har en till kusin som är bara 11. För inte alls länge sedan verkade den kusinen djup men flickan vet inte längre. Kusinen har börjat bry sig mer och klär sig med en omsorg som flickan aldrig kommer att göra. Det gör lite ont i flickan att ser hur flickan har förändrats för enligt henne är det till det sämre. Flickan känner inte sin kusin längre och det tycker on inte om. Det gör hon verkligen inte.
Flickan har en gammelmormor som hon beundrar. Hon är 93 år gammal och hon har börjat bli gammal och sjuk. Först nu ser flickan vem hon verkligen är och hon känner att det finns ett band till henne. Gammelmormorn är en fantastisk människa.
Hon har många, många fler släktingar, bland annat en farbror med cancer. Det gör också ont i flickan och när hon gråter ibland brukar hon gråta lite extra för det.
Flickan har många gamla vänner, men inte så många nya, speciellt tre, men hon är glad ändå. Hon har varit med om tider då hon inte ens har haft en god vän. Bara två av dem har sett henne gråta och bara en gång. Ibland undrar hon varför. Kanske för att hon är sedd som en glad och positiv person. På grund av det blir alla alltid så förvånade när hon är ledsen eller arg för de förväntar sig något annat. Kanske är det därför.
Hon har aldrig grälat på riktigt med sina vänner och hon undrar om de verkligen har sett henne riktigt arg. Med en av sina vänner brukar hon bråka ibland (okej, ganska ofta) men aldrig har det varit riktigt allvarligt. Det tycker i alla fall inte hon.
Flickan försöker vara snäll och hon hoppas att hon är det. Men ett ärligt svar på en sådan fråga – om den skulle ställas – får man inte ofta. Hon försöker att vara positiv och glad för det är enklare då. Hon vet att problemen inte försvinner men de känns åtminstone mindre. Ord som yttras ofta är ”Se det positivt”, ”tjolahopp” och ”tjenixen”. Tjolahopp för att det är ett fint ord. Hennes favoritord är dock ”genuint” för att det finns för få genuina leenden här i världen och för att det är ett ord man inte säger så ofta. Det hon avskyr allra mest är att få sina ord slängda i ansikten på henne. Det händer ibland att människor säger ”Men gör som du alltid säger, se det positivt!”. De orden yttras aldrig i en snäll ton och det gör henne ledsen. Är hon så jobbig? Förstår inte andra att hon försöker vara snäll? Hon vet inte.
Hon gillar att leka med ord och hon skriver mycket. Hennes dröm är att bli författare, men inte många vet. Alltför många har sagt till henne att det är jättesvårt och hon vet att det är sant. Delvis därför ser hennes berättelser nästan aldrig dagens ljus och ingen läser dem någonsin. Hon vill inte tvinga någon och dessutom vill hon ha ett ärligt svar när hon frågar hur de är. Hon vill ha någon som ger henne kritik och är hennes bollplank. Någon som kan hjälpa henne att utveckla karaktärer och någon som kan säga ”Nej, det där funkar inte”. Men än så länge vet hon inte vem hon ska fråga för det är en personlig fråga för henne. Det hon skriver ligger henne varmt om hjärtat.
Snart ska flickan byta skola. Flickan är ingen liten flicka längre, hon är en stor flicka som ska börja gymnasiet. Det tycker flickan är lite läskigt för hon vet inte var hon vill gå. Men hon har bytt skola förut och vet innerst inne att det kommer att bli bra tillslut. Hon är ändå oroligt men försöker at inte låta det påverka henne allt för mycket. Men i hemlighet oroar sig den stora flickan ändå.
Hennes stora dröm skiljer sig inte mycket från många andras. Den är ganska enkel och kan sammanfattas i en mening. Hon vill bli lycklig. Men vid många tillfällen tror hon att hon redan har uppnått sin dröm. Då är hon glad.
Hon bor med sin familj, med sina föräldrar och syskon. Hennes övriga släkt träffar hon inte ofta. Hon har en kusin som är 14. Hon är rätt häftig, tycker flickan, för hon verkar göra precis som hon vill. Det beundrar hon. Hon har en till kusin som är bara 11. För inte alls länge sedan verkade den kusinen djup men flickan vet inte längre. Kusinen har börjat bry sig mer och klär sig med en omsorg som flickan aldrig kommer att göra. Det gör lite ont i flickan att ser hur flickan har förändrats för enligt henne är det till det sämre. Flickan känner inte sin kusin längre och det tycker on inte om. Det gör hon verkligen inte.
Flickan har en gammelmormor som hon beundrar. Hon är 93 år gammal och hon har börjat bli gammal och sjuk. Först nu ser flickan vem hon verkligen är och hon känner att det finns ett band till henne. Gammelmormorn är en fantastisk människa.
Hon har många, många fler släktingar, bland annat en farbror med cancer. Det gör också ont i flickan och när hon gråter ibland brukar hon gråta lite extra för det.
Flickan har många gamla vänner, men inte så många nya, speciellt tre, men hon är glad ändå. Hon har varit med om tider då hon inte ens har haft en god vän. Bara två av dem har sett henne gråta och bara en gång. Ibland undrar hon varför. Kanske för att hon är sedd som en glad och positiv person. På grund av det blir alla alltid så förvånade när hon är ledsen eller arg för de förväntar sig något annat. Kanske är det därför.
Hon har aldrig grälat på riktigt med sina vänner och hon undrar om de verkligen har sett henne riktigt arg. Med en av sina vänner brukar hon bråka ibland (okej, ganska ofta) men aldrig har det varit riktigt allvarligt. Det tycker i alla fall inte hon.
Flickan försöker vara snäll och hon hoppas att hon är det. Men ett ärligt svar på en sådan fråga – om den skulle ställas – får man inte ofta. Hon försöker att vara positiv och glad för det är enklare då. Hon vet att problemen inte försvinner men de känns åtminstone mindre. Ord som yttras ofta är ”Se det positivt”, ”tjolahopp” och ”tjenixen”. Tjolahopp för att det är ett fint ord. Hennes favoritord är dock ”genuint” för att det finns för få genuina leenden här i världen och för att det är ett ord man inte säger så ofta. Det hon avskyr allra mest är att få sina ord slängda i ansikten på henne. Det händer ibland att människor säger ”Men gör som du alltid säger, se det positivt!”. De orden yttras aldrig i en snäll ton och det gör henne ledsen. Är hon så jobbig? Förstår inte andra att hon försöker vara snäll? Hon vet inte.
Hon gillar att leka med ord och hon skriver mycket. Hennes dröm är att bli författare, men inte många vet. Alltför många har sagt till henne att det är jättesvårt och hon vet att det är sant. Delvis därför ser hennes berättelser nästan aldrig dagens ljus och ingen läser dem någonsin. Hon vill inte tvinga någon och dessutom vill hon ha ett ärligt svar när hon frågar hur de är. Hon vill ha någon som ger henne kritik och är hennes bollplank. Någon som kan hjälpa henne att utveckla karaktärer och någon som kan säga ”Nej, det där funkar inte”. Men än så länge vet hon inte vem hon ska fråga för det är en personlig fråga för henne. Det hon skriver ligger henne varmt om hjärtat.
Snart ska flickan byta skola. Flickan är ingen liten flicka längre, hon är en stor flicka som ska börja gymnasiet. Det tycker flickan är lite läskigt för hon vet inte var hon vill gå. Men hon har bytt skola förut och vet innerst inne att det kommer att bli bra tillslut. Hon är ändå oroligt men försöker at inte låta det påverka henne allt för mycket. Men i hemlighet oroar sig den stora flickan ändå.
Hennes stora dröm skiljer sig inte mycket från många andras. Den är ganska enkel och kan sammanfattas i en mening. Hon vill bli lycklig. Men vid många tillfällen tror hon att hon redan har uppnått sin dröm. Då är hon glad.
torsdag 10 april 2008
Farfarshemmet med den tusen minnena
Hon minns honom lika tydligt som om det vore igår. Det sagolika vita håret. Hans grå ögon som fick en att känns sig trygg och grenomborrad på en och samma gång. Hon ser honom framför sig. Han står i mitten av rummet. Det är därför hon är här. I ett rum med vita väggar. Samma färg som hans hår. Midsommarsnö. Hon ler. Hon minns. Det är där hon bor. I en värld av minnen.
Det första är otydligt. Suddigt. Hon var bara en liten flicka då, en liten flicka som inte förstod världen och kylan den hade. Hon önskar att hon fortfarande var så. Liten och oförstående. Hon minns bäst hur han lyfte upp henne, hissade henne högt i luften och snurrade henne runt. Det var en hisnade känsla i magen men hon minns inte längre hur hisnande känns. Det var allt för länge sedan det faktiskt kändes så. Det är ett lyckligt minne. Alla minnen med honom är lyckliga.
Nästa är klart med skarpa kanter och tydliga färger. Han bar en mörkt blå tröja. Hon hade en klänning. Den var vit med fläckar på. Hon hade ramlat. Hennes pappa skällde på henne men när han gick där ifrån kom Han fram till henne. Hennes farfar. Och han böjde sig ned och sa att det gjorde inget. Han gav henne en kram och hon lät sig omfamnas. Hon kommer på sig själv med att önska efter en omfamning. En kram. Men hon får ingen. Det är alldeles tomt i rummet nu, kallt med kala vita väggar. Hon vill att någon, vem som helst ska komma dit. Men ingen kommer hon är ensam. För han lämnade henne. Hon får en tår i den ena ögat. Det vänstra. Eller är det det högra? Hon är inte säker. Allt är så suddigt nu. Kaotiskt. Förvirrat. Han hade det aldrig förvirrat. Hemma hos honom var allt placerat i ett ordnat kaos. Hon visste var allt fanns. Det var ett underbart hus. Det är sålt nu. Det var det som var det värsta. Inte ens det fick hon ha kvar efter honom. Hon längtar efter simpla saker nu. Hon har lugnat ned sig. Hon längtar inte längre efter en kram eller ett ordnat kaos. Nej, hon längtar efter små saker. Små saker som hon vet att hon aldrig mer kommer att få känna eller se. Hans doft. Hans ögon. Den genomträngande och varma blicken. Hans lena, mjuka händer som strök hennes huvud när hon var ledsen. Den lugna, låga rösten som alltid försäkrade henne om att han skulle finnas där, närhelst hon behövde honom. Det är fel. Han ljög. Hon vet det nu. Han finns inte där för henne. Om han fanns där skulle hon inte behövs sitta inlåst i ett rum med kortklippta naglar så att hon inte ska kunna skada sig själv.
Hon stryket med handen över sin arm. Under sina fingertoppar känner hon ärren. De ljust röda ärren som aldrig kommer att försvinna. Hon vill inte att de ska försvinna. Hon vill göra fler ärr. Hon vill veta att hon lever. För hon känner inget annat är saknad och sorg. För ett ögonblick vill hon känna något mer. Smärta. För hur ska hon kunna leva med att hon skrattar och ler medan han ligger och ruttnar i jorden? Hur ska hon kunna leva med det? Hon vet inte. Så hon fortsätter att minnas.
En dag när hon kom till honom gav han henne ett sorgset leende. Och sedan berättade han för henne hur det var när han växte upp. Han berättade om hans sorger och lyckor. Han berättade för henne om hennes farmor, hans fru, och om hur annorlunda hon var. Hon ser hur han drömmer sig bort och hon vet att han fortfarande älskar henne trots att hon lämnat honom. Trots att hon hade lovat att hon skulle stanna kvar. Hon förstår inte det. Hur han har kunnat förlåta. Det har inte hon. Hon kan inte förlåta. Men hon älskar honom fortfarande. Hur ska hon kunna sluta? Hur ska hon kunna sluta när varje dag utan honom känns som en dag med en kniv i sitt hjärta. Så hon drömmer sig bort. Precis så som han gjorde den där gången. Hon minns. Drömmer. Saknar. Utan ett leende på läpparna.
Nu öppnas dörren in till henne och en människa kommer in. Hon bevärdigar inte ens personen med en blick. Hon orkar inte. Hon blundar. Människan försöker tala med henne. Hon svarar inte. Hon lyssnar inte. Hon hör inte. För hon hör hans röst. Och så öppnar hon ögonen. Hon ser honom stå där. I mitten av rummet. I rummet med de vita väggarna. Och hon ler. Han viskar mjukt men hon lyssnar inte på orden. Bara att höra hans röst är underbart. Hon får tårar i ögonen. Sedan somnar hon. Och hon vaknar aldrig igen.
Det första är otydligt. Suddigt. Hon var bara en liten flicka då, en liten flicka som inte förstod världen och kylan den hade. Hon önskar att hon fortfarande var så. Liten och oförstående. Hon minns bäst hur han lyfte upp henne, hissade henne högt i luften och snurrade henne runt. Det var en hisnade känsla i magen men hon minns inte längre hur hisnande känns. Det var allt för länge sedan det faktiskt kändes så. Det är ett lyckligt minne. Alla minnen med honom är lyckliga.
Nästa är klart med skarpa kanter och tydliga färger. Han bar en mörkt blå tröja. Hon hade en klänning. Den var vit med fläckar på. Hon hade ramlat. Hennes pappa skällde på henne men när han gick där ifrån kom Han fram till henne. Hennes farfar. Och han böjde sig ned och sa att det gjorde inget. Han gav henne en kram och hon lät sig omfamnas. Hon kommer på sig själv med att önska efter en omfamning. En kram. Men hon får ingen. Det är alldeles tomt i rummet nu, kallt med kala vita väggar. Hon vill att någon, vem som helst ska komma dit. Men ingen kommer hon är ensam. För han lämnade henne. Hon får en tår i den ena ögat. Det vänstra. Eller är det det högra? Hon är inte säker. Allt är så suddigt nu. Kaotiskt. Förvirrat. Han hade det aldrig förvirrat. Hemma hos honom var allt placerat i ett ordnat kaos. Hon visste var allt fanns. Det var ett underbart hus. Det är sålt nu. Det var det som var det värsta. Inte ens det fick hon ha kvar efter honom. Hon längtar efter simpla saker nu. Hon har lugnat ned sig. Hon längtar inte längre efter en kram eller ett ordnat kaos. Nej, hon längtar efter små saker. Små saker som hon vet att hon aldrig mer kommer att få känna eller se. Hans doft. Hans ögon. Den genomträngande och varma blicken. Hans lena, mjuka händer som strök hennes huvud när hon var ledsen. Den lugna, låga rösten som alltid försäkrade henne om att han skulle finnas där, närhelst hon behövde honom. Det är fel. Han ljög. Hon vet det nu. Han finns inte där för henne. Om han fanns där skulle hon inte behövs sitta inlåst i ett rum med kortklippta naglar så att hon inte ska kunna skada sig själv.
Hon stryket med handen över sin arm. Under sina fingertoppar känner hon ärren. De ljust röda ärren som aldrig kommer att försvinna. Hon vill inte att de ska försvinna. Hon vill göra fler ärr. Hon vill veta att hon lever. För hon känner inget annat är saknad och sorg. För ett ögonblick vill hon känna något mer. Smärta. För hur ska hon kunna leva med att hon skrattar och ler medan han ligger och ruttnar i jorden? Hur ska hon kunna leva med det? Hon vet inte. Så hon fortsätter att minnas.
En dag när hon kom till honom gav han henne ett sorgset leende. Och sedan berättade han för henne hur det var när han växte upp. Han berättade om hans sorger och lyckor. Han berättade för henne om hennes farmor, hans fru, och om hur annorlunda hon var. Hon ser hur han drömmer sig bort och hon vet att han fortfarande älskar henne trots att hon lämnat honom. Trots att hon hade lovat att hon skulle stanna kvar. Hon förstår inte det. Hur han har kunnat förlåta. Det har inte hon. Hon kan inte förlåta. Men hon älskar honom fortfarande. Hur ska hon kunna sluta? Hur ska hon kunna sluta när varje dag utan honom känns som en dag med en kniv i sitt hjärta. Så hon drömmer sig bort. Precis så som han gjorde den där gången. Hon minns. Drömmer. Saknar. Utan ett leende på läpparna.
Nu öppnas dörren in till henne och en människa kommer in. Hon bevärdigar inte ens personen med en blick. Hon orkar inte. Hon blundar. Människan försöker tala med henne. Hon svarar inte. Hon lyssnar inte. Hon hör inte. För hon hör hans röst. Och så öppnar hon ögonen. Hon ser honom stå där. I mitten av rummet. I rummet med de vita väggarna. Och hon ler. Han viskar mjukt men hon lyssnar inte på orden. Bara att höra hans röst är underbart. Hon får tårar i ögonen. Sedan somnar hon. Och hon vaknar aldrig igen.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
