vackert. kristallklart.
snurra som ett litet barn


kyla. utomhus.
renheten hos den frostbitna


stjärnglans. månljus.
en avbild av en ängel

 Snö.

Det är ett val.

Att jag inte älskar min skola är ingen hemlighet. Tvärt om, om jag ska vara helt ärlig. Så nu när skolan börjat så har jag inte varit den lyckligaste människan på vår planet. Många av suckarna som hördes i klassrummet då vi fick vårt schema var mina, och så har det fortsatt den vecka jag nu gått i skolan.

Jag har ända sedan jag flyttade hit till Strängnäs stoltserat med att jag är en positiv person. Jag gillar att vara det, har jag förklarat, för om inte annat så känns problemen mindre då. Men under den senaste veckan, och när skolan förts på tal över huvudtaget har jag inte varit den personen med den positiva utstrålningen. Det slog mig när jag vaknade i fredags att jag helt enkelt måste bestämma mig. Antingen fortsätter jag vara Marie som lyfter fram det dåliga och suckar över lärarna jag inte tycker om, eller så återgår jag till att vara en glad Marie som, även om hon ogillar situationen, försöker göra det bästa av det ändå.

Jag har mått dåligt under det senaste året – mår fortfarande dåligt även om det är bättre nu – och allt det har berott på min hjärna. Bara den har sett till att jag inte mått bra. Om man då mår så sjukt dåligt av hjärnan; då måste den väl kunna fungera åt andra hållet med? Så, härmed har jag bestämt mig. positiva Marie ska göra en comeback. Så är jag negativ – slå mig. Eller något annat så jag inser hur dum jag är som är negativ i en annars så ganska bra tillvaro.

//Froste

Soldat i krigets armé

Han går längs en väg. Tar snabba, målmedvetna steg. Ivriga. Egentligen borde han vara kvar i lägret enligt order. Träna med armén. Det vill han inte, kan han inte. Han kan inte hålla sig, inte slita sig från sin älskades närvaro. De möts vid en äng, sjunker ned på en filt. I gräset. En fågel flyger förbi. Hade han tittat på den hade han sett detaljerna, hur fjädrarna var en aning tilltufsade på dess rygg, hur mjuk den såg ut. Det gjorde han inte. Han är upptagen av sin älskade. De pratar inte mycket idag. Deras känslor är omöjliga att förmedla med ord. Ingen av dem är trots allt stora generaler. De är inga filosofer, inga tragedörer. De är enkla. En av dem är vanlig bybo, likt tusentals andra. Den andra, han själv, en fotsoldat. Krigare. Alltid är det i gläntan de möts. Aldrig hemma hos hans älskade, inför andra över huvudtaget. Ingen, speciellt hans älskades familj, skulle samtycka. Han kan delvis förstå det men ändå inte. Det är svårt att inte öppet kunna visa sin kärlek.

Smeker. Han gör det nu. Med sina händer. Drar flytande, kretsande rörelser över sin älskades kropp. Mjukt. Det är bara hos sin älskade han kan finna frid. Det har inte alltid varit så, men det är så nu. Han hör fåglarnas kvitter, känner solens ljus. Allt känns så mycket starkare i hans älskades närvaro.

Han minns tydligt hur det var. När de träffades. Han och hans älskade. Den som han nu vill dela resten av sitt liv med. Det var inget speciellt med just det ögonblicket, inte då, bara nu. Konstruerat i efterhand. Han hoppas kunna minnas ögonblicket för evigt. Han kommer inte alltid vilja det. Om många år kommer en del av honom önska att han kunde glömma det, att han ska få förtränga det. Så han kan slippa känna smärtan. Sedan kommer han svära över sig själv, skämmas. Att han ens kan tänka så! Glömma sin älskade. Han kommer rysa som om det vore en hädelse. Därefter kommer han skratta. Hårt. Bittert. Det vet han inte nu.

När han reser sig och går är det motvilligt. En oönskad handling. Han måste. Han har inget val. Kärleksstunderna han har tillsammans med sin älskade är korta och få. Han önskar att det inte vore så, önskar hett och hårt. Om kvällarna då han motvilligt ska somna. Han tycker inte längre om att sova. Sömnen var en fristad en gång, men inte nu. Han har sett för mycket. Alltför många fasor, för vilken man som helst. Han kan inte sluta sina ögon utan att se det. Han skulle klara sig utmärkt utan just de minnena. Han är bara 19 år. Ung. Hans älskade ännu yngre. Så han vill inte gå men gör det ändå. Han vill inte heller vandra in i lägret men gör det. I alla fall. Han skulle kunna ta sin älskade, fly. Det gör han inte. Han har blivit en man av krig. En soldat i krigets armé. Om något år, om bara ett antal månader, kommer han inte anse sig ha tjänat något rikes armé. Inte Spartas. Inte Athens. Inte Thebes. Absolut inte Persiens. Mycket har han blivit, men aldrig förrädare. Han jobbar för Hades. Athena ibland, men framförallt Ares. Som krigare i stridens armé.

Det är ännu tidigt på dagen, solen har fortfarande inte stått som högst. Det är ett nytt slag idag. Han känner det i magen, i blodet. Hela kroppen. Så när ropen kommer om perserna känner han ingen förvåning. Han önskar han kunde. Kanske skulle det kanske ta udden av allt det andra han känner. Alla de känslor han helst varken vill kunna identifiera eller känna. Men han kan det. En underlig blandning av fruktan och förväntan då han tar sin plats i myllret av män. Trots mardrömmarna han får är det värt det. Det är därför han är en sann man av krig. Det är något speciellt med att hålla ett svärd mot någons hals, tycker han. Det inger en känsla av makt. Att veta att han, bara han, har kontroll över ett liv. Över död. Makt. Det är överväldigande. En av anledningarna till att han håller sig kvar i krigets armé.

Han kan fortfarande minnas sin första strid. Så otroligt klart. Han kan inte föreställa sig att han någonsin kommer klara av att glömma det men det är inte så. Tiden kommer att gå och den där första gången kommer flyta ihop med andra. Allt för många strider kommer ha utkämpas för att kunna skilja dem åt. Han minns även känslorna den innebar. De är farligt lika de han känner nu. Han trodde han var sjuk. Fysiskt sjuk. Det var så det kändes. Han hade aldrig kunnat föreställa sig att man faktiskt skulle kunna må så av en känsla. Han ville verkligen inte vara där då. Det var en förbjuden önskan men han kände den ändå. Den önskningen förrådde hans land, svek hans familj, gudarna. Han kunde inte sätta ord på det han kände. Som om han var bakbunden, berövad av alla fem sinnen. Hörde inget förutom tystnaden, såg inget förutom mörkret. Som att samtidigt vara instängd i ett litet rum av perserna, medveten om att de väntade utanför. Som om luften tog slut. Och han kunde inte fly. Känslan fanns ju trots allt bara i hans huvud. Den gången sa han att han var sjuk. Han trodde det. De skrattade åt honom. Männen. Krigarna. Sa som det var. En känsla. Gav honom ett namn på den. Ångest. Han undrar fortfarande vad han gjort för att gudarna ska straffa honom med den.

Han känner den fortfarande om natten när striden är borta. När hans älskade inte är där. Då han står ensam mot nattens drömmar och skräck. Mord. Han har begått det. Med sina händer. Han plågas av mardrömmarna, ångest, namnlösa spöken. Och han skäms så. För om hans älskade skulle se hur djupt han fallit i havet av rädsla, hur barnsliga, omanliga, hans skrik är om natten – skulle hans älskade fortfarande älska honom då?

När striden börjar går det fort. Solen står i zenit. Bränner över männen, perser lika männen av Hellas. Han oroar sig för sin älskade. Order skriks ut från hans överordnade. De hörs knappt över stridslarmets skrän. Han stod längst fram i leden när det började. De två som stod på vardera sidan om honom är båda döda nu. Han försöker bringa sig att känna medlidande, empati, vad som helst, men han kan inte. Varje känsla som skulle kunna få honom att falla ihop är undanträngd i ett litet skrymsle. Striden fortsätter.

Han kämpar sig framåt. Knepet för överlevnad är att röra sig, förflytta sig sidledes och målmedvetet. Hans korta svärd drivs in i en persisk mage, sedan glider den genom en annans hals. Han räddar en medkamrat från döden. Allt gjorde han, med sina händer. Dammet, som under träningar kliat i halsen, dammet, från marken, blandat med blodet från tinningen och svetten från pannan ritar ränder i hans ansikte. Han märker det inte, kommer inte märka det förrän dagen är till ända och natten tar vid. Han vet inte om det. Det är bara därför det inte kliar i hans ansikte och det är bara därför det inte irriterar hans blick. Hur kan något som inte finns störa? Sedan stannar han helt plötsligt upp. Ser sig omkring. Svärdet höjt men stilla. Som i en dimma ser han. Han ser. Tårar. Blod. Svett. Liken som nästan täcker marken nu. Män som i djup smärta skriker ut sina absolut sista droppar luft. Han hör. Klangen av svärd mot svärd, stål mot stål. Det dova, nästan slitande ljudet när spjut möter kött, trycker, tränger undan det för att själv få plats. I så många ögon försvinner en sista gnista lin. En man, täckt av blod, som badad i blod, sträcker armarna mot honom innan han faller, gråtande, till marken. Dödens andedräkt, Hades andedräkt, har spridit sig över den dammiga marken och männen. Det varar endast under ett ensligt ögonblick. Han fortsätter strida. Han är ju trots allt en stridens man.

Så ser han något ur ögonvrån. Det allra värsta. Han vänder sig om. Det som inte får hända. Hans älskade. Iklädd samma utrustning som han själv fast för stor för hans älskades kropp. Svärdet är blodigt, kroppen stel. Förstenad. Han börjar kämpa sig bort. Han måste skydda sin älskade! Han kan inte låta sin älskade komma till skada! Men han hindras. För ett ögonblick, åh, vilket kort ögonblick, vänds hans blick bort och när han ser tillbaka är hans älskade inte där. Borta. Paniken, just den som han lyckats hålla borta sprider sig. Hans älskade. Var är han? Var är hans älskade? Han rusar fram, ursinnig. Skrämd. Så fruktansvärt rädd. Inget – ingen – överlever hans väg. Han skriker ut sin älskades namn.
- Kleon!
När han kommer dit så är hans älskade där. Men på marken. I blod.

I raseri mördar han mannen bredvid. Mannen som sårat hans älskade. Den unga mannen han älskar.
- Kleon, ropar han. Kleon. Du kan inte lämna mig.
Kleon, hans älskade, ser på honom. Tomt. Blankt. Som… inte närvarande. Världen försvinner, kriget försvinner. Hans älskades läppar rör på sig, Kleons läppar rör på sig. Han lutar sig framåt, mot Kleon som nästan är i hans famn nu. Han lägger örat mot sin älskades läppar. Den här gången är det inga smekande ord eller andetag han uppfattar. Luften andas ut in, in ut, stötvis, oregelbundet. Precis som männen som håller på att dö. Han väntar på en kärleksförklaring, en försäkran om överlevnad, säkerhet, lycka. Andetagen avtar.
Han drar bak huvudet, trycker händerna mot Kleons sår. Rött pulserande blod, hans älskades blod, pulserar ut. Hans älskade är så vacker. Hans ansikte färgat i en mörkt brons, fortfarande oskadat. Hans hår, mjukt, svart, lent, det vet han redan. Han har dragit fingrarna genom just det håret. Det är tovigt nu. Hans försök är förgäves. Mannen han älskar, hans älskade, Kleon, dör.

Han trodde aldrig det skulle sluta så här. Han tror det fortfarande inte. Han tror inte att hans liv ska sluta som en av Euripides tragedier. För han finner aldrig mer lycka. Han finner ingen andra kärlek, blir aldrig en lyckad genera. Inga barn får hans blod, hans arv att leva vidare. Hans namn kommer ingen minnas. Så när han slutligen, äntligen, om flera år, dör, är det anonymt. Precis, som en äkta man av krig.

En sista fyra minuter

Detta kallas ett infall, för jag har ingen aning om hur det gick till i verkligheten. Trots att jag läst historia a så är jag extremt oinsatt just här. Se det som en.. som en…. konstnärlig tolkning, just det!! ;P Tjo, på er!

Det är en underlig stund, en ensam, mjuk. En som hon aldrig upplevt tidigare. Den är som dov. Dämpad. Trots att alla hennes sinnen är skarpa som eggen på hennes kniv som togs ifrån henne. Känslor väller inom henne. Känslor bortglömda. Saknade. Blotta förvåningen över att känna dem förhindrar henne från att namnge dem. Det har varit så länge sedan sist.

Hon suckar mjukt. Feminint. Ögonblicken nu är så sällsynta, så fyllda utan trygghet. Hon hade glömt hur det känns. De få hela delarna av det sällsynta kjoltyget ligger smekande mot hennes ben. Korsetten skär bara in en aning. Luften är sval, solen dämpad. Till och med vinden är mjuk. Det är förstummande att världen verkar ha gett henne det här. Att just nu, i detta ögonblick, har världen gett henne frid. Frid. Hon behöver inte öppna sina ögon för att veta vad som finns bredvid, var som väntar. Men det är okej, hon är okej, hon är lugn, avslappnad.

Hon undrar om det var något i hennes sista måltid. Hon kunde in smaka det, men hon hade inte velat känna det. Det var hennes sista måltid. Hon skrattar nästan åt det absurda i det hela.
Armarna är bakbundna. Det är obekvämt, stelt. Ovant. Träet raspar mot hennes hals. Borde det inte sedan länge slipats mjukt av alla halsar som vilat där? Tydligen inte. Hon tror sig höra fågelkvitter. Det är osannolikt, men hon vill så gärna höra det.

Hon känner sig medveten på en annan nivå idag. En del av henne är där med folket, hör det vråla. Folket är fortfarande ett, aldrig individer, inte ens nu. En annan djupt fokuserad på bödelns händer. Den tredje undrar vem han är, var han kommer ifrån, vad han heter, drömmer om, önskar sig hett om nätterna. Den fjärde delen är den som vet att hon borde vara skräckslagen med som bara känner ett resignerat lugn inför vad som komma skall. Det i sig är skrämmande. Den femte och sista ber till Gud.

Hon öppnar ögonen en näst sista gång. Hon önskar att hon kunde se himmelen, om den är fri från vita moln. Hon skulle gärna vilja dö på en molnfri dag. Då skulle den vara lika magnifik som hennes styre. Hon var med ord som en kvinna som hon inte borde känna till, men alltid tyst, bara i sitt huvud, aldrig högt. Hon vägrar att säga det högt. De är ju bara bönder. Vad vet de om att styra ett land? Ingenting, misstänker hon, och inte ens nu ser hon vad hon gjort för fel. Hon hade ju rätt. Hon blinkat. Ögonen fastnar på en man ibland åskådarna. Han ser sympatisk ut. Sedan spottar han mot henne.

Marie Antoinette märker aldrig när giljotinen glider ned med en suck.

Nazist

Regnet smattrar mot hjälmen. Hårt. Dropparna faller ned från himlen i storleken av stora pärlor. Runda, vackra. Han blinkar. Inför hans blick framträder gatan han står på. Det är inte mycket av en gata kvar, mest jord och sand som förvandlas till lera när det möter regnet. De tunga vattendropparna. Han tar ett målmedvetet steg framåt och följs efter av ytterligare soldater. Med ena handen och ett par hårda ord dirigerar han ett par av soldaterna längre bort längs vägen, till andra hus. Han själv går till dörren som var många år gammal och gjord av trä. Träet har mörknat och spruckit längst ned. Dörrhandtaget är en rund knopp gjord utav tungt järn som oxiderat. Han kan se framför sig hur det sett ut en gång för länge sedan. Innan krig. Han bankar hårt på dörren.
- Öffnen! ropar han.
Öppna!
Det är den enkla betydelsen av det tyska ordet. Han vet att det kan förändra liv. En glipa öppnas av dörren, skrämda ögon kikar ut, ser hans uniform. Hakkorset bär han stolt runt sin arm. Han och soldaterna bakom honom blir insläppta och ett letande påbörjas. Det kommer att avslutas ute på bakgården. Själv går han in först av alla, med vapnet i hand. Han ser hur mannen i huset brutalt blir knuffad in i köket och ned på en stol. Hans fru hörs skrikandes från övervåningen men han vet att hon inte blir behandlad allt för illa. Hon är ingen jude. Han spottar på golvet vid tanken, som om ordet skulle kunna infektera honom med en dödlig sjukdom. Av mannen som bor här uppfattas det bara som förakt. Han går ut. Baksidan tycker han liknar vägen. Lerfylld. Han hatar lera. Och kyla. Och regn. Det verkar ha regnat i en evighet nu. Kommer aldrig solen att återvända?

Ibland förundras han över livets underverk. Som solen. Över hur kroppar i en stund kan innehålla en livlig själ för att nästa vara kalla stycken kött med döda hjärtan. Han vet inte var gränsen till döden går. Han trodde en gång att det var när hjärtat slutade slå. Nu vet han inte längre. Han har sett allt för många män och kvinnor som gått, stått och arbetat som i sömn. Människor vars hjärtan slagit men vars själ och medvetande varit långt därifrån. Kanske till och med försvunnet. Räknas man som död då?

Han hör ett ljud, likaså gör de andra. Alla stelnar de till och ordlöst gestikulerar han åt dem att förflytta sig till hörnet av trädgården. En lövlös buske står där. Tomten inhägnas av ett målat staket. Detaljerna finns inte inom honom. De spelar ingen roll. Ljudet hörs igen. Gällt. Gnälligt. Är det… barnagråt? De fortsätter framåt men han ser endast lera och brunt gräs. Inget som har lungor och kan skrika. Det har tystnat nu. Gråten. Han tecknar åt en av sina män som bär en spade. Mannen blir beordrad till att gräva. Gräva i leran.

Orderna genomförs. Man gräver inte djupt. Man hör ett nytt ljud som kommer av att järn slår mot trä. Dovt. Det är en lucka. Omöjlig att upptäcka utan ljud nedifrån. Ovanför ingången har man tillåtit gräs att växa, lera att smetas ut. Vapen höjs, siktas mot luckan. Den är gjord av flera avsågade plankor, har sammanfogningar som inte tillåtits ha springor. Inget ska kunna läcka ut. Inget ska kunna avslöja människoliven som döljer sig under. Själarna. En man ställer sig bakom luckan och efter tre nickar slits den upp. Stora svarta vapen pekar ned. De ser nästan ut att vara på låtsas. Det är dem inte.

Han ser ned. Det är ett djupt hål. Mörkt. Fuktigt. Trots den mulna dagen är det svårt att kika dit. Han ser ändå. Det han ser borde skrämma honom. Väcka medlidande. Sympati. En önskan om en förändrad värld. Gör händelsen det? I hålet, det lilla, lilla hålet, befinner sig fem människor. En man. En kvinna. En pojke i tonåren. En bebis i moderns armar. En liten flicka. Mannen tvingas upp först och han kisar mot ljuset, mot männen i uniform som väntar. Som om han inte kan förstå, som om han inte kan inse att de verkligen är här. Männen som kommer misshandla honom medvetslös. Därefter pojken. Han är lång, sjukligt skranglig. Alldeles för smal. Bebisen lyfts upp. Den hostar rossligt. Den kommer förmodligen inte att överleva. Kvin-nan dras upp, knuffas ned på marken tillsammans med sin man och söner. Hon sträcker sig efter sin yngsta son, men han hålls precis utom räckhåll, retandes. Hånandes. Familjen knuffas bortåt. Mot lastbilen. Lastbilen som ska ta dem till tåget. Tåget som ska ta dem… någon annanstans.

Han har sett koncentrationslägret. Han vet vad som väntar. Han har varit stationerad där själv. Han har bemannat gaskamrarna. Sett människor bli behandlade som mindre värda än kacker-lackor. Bli avlivade som om de inte var mer värda än myrorna de alla trampar på. Han sa inte ifrån.

Från hålet kommer tystnad. Han ser ned igen. Fortfarande är ett mänskligt liv kvar i gropen. Stor mörka ögon tittar upp på honom. Han svär plötsligt. Ljudligt. Högt. Flickan rycker inte till. De andra har dragits upp. Flickan är för liten. För kort. Hon nås inte. Någon måste ned. Han ser sig runt. Alla vet att han är högst i orderkedjan. Ingen anmäler sig frivilligt. Ingen vill klättra ned dit. Till judehålet. Föraktet räcker inte till. Han tar ett beslut. En man beordras att klättra ned. Juden - för han vill inte se på henne som en flicka - ska upp. När hon sträcks upp av motvilliga, rödklädda armar är det han själv som lyfter henne. Han ställer ned henne på marken. Mannen i hålet ignoreras. Han kan ta sig upp själv. Juden faller ned på marken. Hennes ben är för svaga för att bära hennes lätta vikt. De har inte fått tillräckligt med näring på alldeles för länge. Hela hon är skör. Han skulle vilja se på henne som en den. Inte ens som en hon. Men det går inte riktigt. Han blev inte uppfostrad så. Det är då han hör ett ord. Det är riktat till honom. På hans språk, på hans modersmål, på hans vackra tyska säger hon:
- Danke.
Han fryser som till is. Ingen annan märkte det. Ett ord, ensamt och unikt, har precis åstadkommit något stort. Det har hindrat honom från att se på henne som ett djur. Så som han försöker tänka på de andra. Han stirrar på henne, säger frånvarande till några män att ta hand om ägarna av huset. De ska få sitt straff. Han, ska ta hand om judejäveln. Han höjer sitt ben mot henne. För att sparka. Hårt. Hon ser på honom med mörka och bottenlösa ögon.

Han förbannar Hitler ibland. Hitler, och Roosevelt, och Stalin, och Churchill, alla andra. Det är lätt att förbanna dem andra. Skylla på dem. Det är hans sätt att må bättre. Att svära och skrika åt resten av världen då han vid sällsynta tillfällen befinner sig i sin ensamhet. Det är lättare att skylla på ledarna, att säga att det är dem som skapat kriget. Istället för att tänka på människorna som han själv som utför orderna. För det är bara det han gör. Han följer order. Ibland, kan han inte låta bli att undra om han inte borde valt döden istället.

Han plockar frånvarande upp barnet. Utan misshandel. Intalar sig att det är för att det ska gå snabbare. Kollegorna som står kvar kastar obekväma och frågande blickar. Han går långsamt genom huset. Ut igen, på lervägen. Han ser på flickan han bär. Hans kamrater förstår inte hur han kan ens röra vid henne. De är rädda att det smittar. Judendomen. Omänskligheten. Under de få meterna till lastbilen som väntar henne kretsar tankarna snabbt. Medarbetarna har glömt henne nu. Förbisett henne. Hon är oviktig. En judeunge. Hon kan försvinna utan att någon saknar henne. Hon skulle kunna räddas. Tankarna rusar. Hon skakar. Han ser på henne. Hon ser tillbaka. Hon ser inte förödmjukad bort från hans blick. Hon kanske är för ung för det. Hon gråter inte ens. Först då inser han att hon skakar av kölden. Hon har varken fettlager eller varma kläder till skydd. Utan ett ord ser hon på honom med mörka djupa ögon.
I hans minne kommer en annan flicka till liv. En flicka, en aning äldre än denna. Definitivt mer välnärd. I hans ögon vackrare. Han har ett nära band till denna flicka, känner henne väl. Kän-de. Hon var innan krig. I en annan period av hans liv. Han undrar om hon ännu lever. Han har inte hört något om henne sedan kriget påbörjades. Han undrar om britterna bombat hennes hus. Om hon legat skrikandes i ruinerna efter hjälp utan att bli hörd. Det är tankar som han helst vill undvika. Tankar som blivit tabu inuti hans huvud. De är tankar som han aldrig ska tänka när han följer order. De skingrar hans koncentration. För dem leder omedelbart till att han själv gör samma sak som britterna.
Han återvänder till nutid. Ser kroppen i hans armar. Hon kommer inte bli saknad. Regnet faller över hennes ansikte. Blöter ned håret där tovor och kokor av jord bor. Han kan rädda henne. Det gör honom upprymd. Han känner sig mäktig. Att veta att han har kontroll över liv. Över död. Makt. Det är överväldigande. En av anledningarna till att han sökte tjänsten i Hitlers armé. Han kan rädda henne. Vill han?

Regnet smattrar mot hans hjälm. Det låter högt i öronen och han önskar sig därifrån. Han blinkar. Och när han slår upp ögonen ser han henne. Den lilla, beniga flickan. Med stora mörka ögon. Männen har flyttat på sig, börjat gå vidare mot andra hus. Hon står redan i lastbilen. Dubbeldörrarna som kräver två armar vid stängning är fortfarande öppna. Ännu chans. Han ler, lite sådär i smyg. Sedan sträcker han ut armarna.

Han ser lastbilen sakta köra bort genom lervällingen som kallas för väg. Regnet faller oförtrutet mot hjälmen. Sedan vänder han sig om. Han skjuter bort tankarna på flickan och hennes mörkbruna ögon och går närmare huset som ligger bredvid. Han bankar obarmhärtigt på dörren. – Öffnen!

You Vs. Summersnow

Här är mitt senaste diktverk, skriven för skolan faktiskt. Men den blev ganska vacker ändå, håller ni inte med?

You Vs. Summersnow
You
are not as beautiful as it
nor as magnificent
nor as sparkling

You, my love,
are here
The Summersnow is
unreachable
intangible
-tempting

You,
however,
are real
Summersnow –
it is mere a dream
And I can reach You
I can hold you
The Summersnow, melts away

It is an illusion
Play. Pretend.
So;

Summersnow – as imaginative as it may be,
when compared to You
It is a fading dream