En sista fyra minuter

Detta kallas ett infall, för jag har ingen aning om hur det gick till i verkligheten. Trots att jag läst historia a så är jag extremt oinsatt just här. Se det som en.. som en…. konstnärlig tolkning, just det!! ;P Tjo, på er!

Det är en underlig stund, en ensam, mjuk. En som hon aldrig upplevt tidigare. Den är som dov. Dämpad. Trots att alla hennes sinnen är skarpa som eggen på hennes kniv som togs ifrån henne. Känslor väller inom henne. Känslor bortglömda. Saknade. Blotta förvåningen över att känna dem förhindrar henne från att namnge dem. Det har varit så länge sedan sist.

Hon suckar mjukt. Feminint. Ögonblicken nu är så sällsynta, så fyllda utan trygghet. Hon hade glömt hur det känns. De få hela delarna av det sällsynta kjoltyget ligger smekande mot hennes ben. Korsetten skär bara in en aning. Luften är sval, solen dämpad. Till och med vinden är mjuk. Det är förstummande att världen verkar ha gett henne det här. Att just nu, i detta ögonblick, har världen gett henne frid. Frid. Hon behöver inte öppna sina ögon för att veta vad som finns bredvid, var som väntar. Men det är okej, hon är okej, hon är lugn, avslappnad.

Hon undrar om det var något i hennes sista måltid. Hon kunde in smaka det, men hon hade inte velat känna det. Det var hennes sista måltid. Hon skrattar nästan åt det absurda i det hela.
Armarna är bakbundna. Det är obekvämt, stelt. Ovant. Träet raspar mot hennes hals. Borde det inte sedan länge slipats mjukt av alla halsar som vilat där? Tydligen inte. Hon tror sig höra fågelkvitter. Det är osannolikt, men hon vill så gärna höra det.

Hon känner sig medveten på en annan nivå idag. En del av henne är där med folket, hör det vråla. Folket är fortfarande ett, aldrig individer, inte ens nu. En annan djupt fokuserad på bödelns händer. Den tredje undrar vem han är, var han kommer ifrån, vad han heter, drömmer om, önskar sig hett om nätterna. Den fjärde delen är den som vet att hon borde vara skräckslagen med som bara känner ett resignerat lugn inför vad som komma skall. Det i sig är skrämmande. Den femte och sista ber till Gud.

Hon öppnar ögonen en näst sista gång. Hon önskar att hon kunde se himmelen, om den är fri från vita moln. Hon skulle gärna vilja dö på en molnfri dag. Då skulle den vara lika magnifik som hennes styre. Hon var med ord som en kvinna som hon inte borde känna till, men alltid tyst, bara i sitt huvud, aldrig högt. Hon vägrar att säga det högt. De är ju bara bönder. Vad vet de om att styra ett land? Ingenting, misstänker hon, och inte ens nu ser hon vad hon gjort för fel. Hon hade ju rätt. Hon blinkat. Ögonen fastnar på en man ibland åskådarna. Han ser sympatisk ut. Sedan spottar han mot henne.

Marie Antoinette märker aldrig när giljotinen glider ned med en suck.