Lite länge sedan jag skrev här, jag vet... Jag undrar om någon fortfarande följer den här bloggen? Inte speciellt troligt. Men, å andra sidan så skriver jag ju inte för andras gillande utan för mig själv. På senare tid har jag börjat återgå till att skriva dikter. Här är en av dem, kallad Pärlor av hopp.
De gnistrar i natten
sköna. Skygga
som små silverfiskar i vasken
simmandes mot friheten
de speglar en annan verklighet.
Skönhet. Styrka
äppelträdet i trädgården
planterades av oss
de skapas av drömmar
spinns av vetarna
återupplevs i sagorna
pärlor av hopp.
//Froste
torsdag 25 december 2008
söndag 3 augusti 2008
Breaking Down the Paper Walls
She is a lonely girl. For years and years she has had no one to confide to, no one to keep her secrets. So she writes. The words become her saviour. Like a shining knight saving her from the darkness. There is something special with words, she decides. Something special about the way the blue ink fills the white untouched pages in her book with purple exterior. There is something special about it. Something magical. She can not really describe the way she feels about it because it is hard to put her emotions in words. For so long she has had no one to talk to.
Her greatest fear is that one day the words will disappear. That she one day will not have spoken with anyone for so long that all her words will be gone. So she reads. She uses an old, tarnished dictionary that fills her with warmth every time she sees it. It is blue. Therefore blue, a dark navy blue, has become her favourite colour. On her way to school she listened. She likes to ride the subway because so many words live there. Angry words, happy words. Sad words. Words disgracing. All of them. She loves them all.
She knows that words are not kind. She knows that they can be cruel, mean. Meant to hurt. Still, they are her best friend. The way she uses them make them better. She is careful, thinks. She does not mean to cause pain. All she want… all she want is solely a dream.
They help her. Together with her words and her writing she dwells in wonderful happy countries, idyllic pictures that never appear in her real conscious life, on magical islands where the sun will never set. Where the darkness will never catch her. The darkness is her enemy. It keeps her from what she loves the most and is hard, relentless. She does not understand when she hears someone describe it softly, with gentle voice. The darkness is pain.
She builds herself walls of words, walls of ink and paper. It is the only thing that keeps her from the hurting outer world. The rest of the world does not understand. It snorts at her self-made castle with words of their own.
One day as she leaves the tube carriage she bumps in to a person. She kneels to pick her notebook up but as she does that he does the same. The book falls again and the words spread for the wind. She stares at them. At the words. The young man captures as many words as he can, as many fully written pages as plausible. He looks at her apologetically when a few of them fall down on the rail. Then he opens his mouth and out comes the words. Words she has longed for, for so long. It is a simple apology. An introduction. And in her eyed, in her word-filled world he creates a miracle. His words achieves an amazing thing. Slowly, as the days passed by, the words continues coming from him. Simple words in easy sentences. But they grow.
All things in the needs energy. Nothing ever disappears. And as the warm words reach Linn, because that is her name, the darkness goes away. It transforms into something else. Into light. And the walls she has built around her, the scared words, go away.
The words crumble down around her.
Her greatest fear is that one day the words will disappear. That she one day will not have spoken with anyone for so long that all her words will be gone. So she reads. She uses an old, tarnished dictionary that fills her with warmth every time she sees it. It is blue. Therefore blue, a dark navy blue, has become her favourite colour. On her way to school she listened. She likes to ride the subway because so many words live there. Angry words, happy words. Sad words. Words disgracing. All of them. She loves them all.
She knows that words are not kind. She knows that they can be cruel, mean. Meant to hurt. Still, they are her best friend. The way she uses them make them better. She is careful, thinks. She does not mean to cause pain. All she want… all she want is solely a dream.
They help her. Together with her words and her writing she dwells in wonderful happy countries, idyllic pictures that never appear in her real conscious life, on magical islands where the sun will never set. Where the darkness will never catch her. The darkness is her enemy. It keeps her from what she loves the most and is hard, relentless. She does not understand when she hears someone describe it softly, with gentle voice. The darkness is pain.
She builds herself walls of words, walls of ink and paper. It is the only thing that keeps her from the hurting outer world. The rest of the world does not understand. It snorts at her self-made castle with words of their own.
One day as she leaves the tube carriage she bumps in to a person. She kneels to pick her notebook up but as she does that he does the same. The book falls again and the words spread for the wind. She stares at them. At the words. The young man captures as many words as he can, as many fully written pages as plausible. He looks at her apologetically when a few of them fall down on the rail. Then he opens his mouth and out comes the words. Words she has longed for, for so long. It is a simple apology. An introduction. And in her eyed, in her word-filled world he creates a miracle. His words achieves an amazing thing. Slowly, as the days passed by, the words continues coming from him. Simple words in easy sentences. But they grow.
All things in the needs energy. Nothing ever disappears. And as the warm words reach Linn, because that is her name, the darkness goes away. It transforms into something else. Into light. And the walls she has built around her, the scared words, go away.
The words crumble down around her.
torsdag 24 april 2008
Hon gråter.
Hon gråter. Det är tysta tårar dolda för omvärlden. Men likaväl är de där. Hon gråter. Varma stora tårar rullar ned för hennes kinder. Hennes axlar skakar av undertryckta snyftningar. Hon vill inte att någon annan ska se. Hon vill inte bli ytterligare en av dem som kastar över sina problem på någon annans axlar. Hon vill att hennes vän ska vara där. Hon vill att någon ska hålla om henne. Hon vill känna tryggheten. Höra någon säga att allt kommer att bli bra. Innerst inne vet hon att allt blir bra tillslut men just nu känns det inte så. Det gör det verkligen inte.
Hon gråter. Är ledsen. Sorgen kommer från ett val. Hon vet inte vad hon ska välja. Hon har ingen aning. Det är därför hon gråter. Ingen annan vet hur svårt hon tycker att det är, hon visste det knappt själv tidigare denna dag. Men nu vet hon. För hon fick veta att hennes val måste vara gjort om femton dagar. Hon förstår inte varför. Hon tänker att hon är för liten att ta detta val. Hon gråter.
Hon gråter.
Hon gråter.
Hon gråter.
Hon lyssnar på musik. Det lugnar henne. Hon skakar inte längre. Hon andas djupa andetag. Lugnar ned sig. Tvingar sig själv till att inse fakta. Hon försöker skriva en lista mer för- och nackdelar men det hjälper inte. Det är fortfarande för svårt. Fortfarande säger hon inget till någon. Och hon gråter. Hon gråter.
Hon gråter.
Hon gråter. Är ledsen. Sorgen kommer från ett val. Hon vet inte vad hon ska välja. Hon har ingen aning. Det är därför hon gråter. Ingen annan vet hur svårt hon tycker att det är, hon visste det knappt själv tidigare denna dag. Men nu vet hon. För hon fick veta att hennes val måste vara gjort om femton dagar. Hon förstår inte varför. Hon tänker att hon är för liten att ta detta val. Hon gråter.
Hon gråter.
Hon gråter.
Hon gråter.
Hon lyssnar på musik. Det lugnar henne. Hon skakar inte längre. Hon andas djupa andetag. Lugnar ned sig. Tvingar sig själv till att inse fakta. Hon försöker skriva en lista mer för- och nackdelar men det hjälper inte. Det är fortfarande för svårt. Fortfarande säger hon inget till någon. Och hon gråter. Hon gråter.
Hon gråter.
lördag 12 april 2008
Hennes första minne är ganska klart. Det är hon själv och hennes morfar som är med i det. Morfadern brottade glatt ned henne på sängen och skrattade glatt och högt. Han kittlade henne. När hon själv ser tillbaka på minnet står hon och betraktar både sig själv och sin morfar från dörröppningen. Minnet är konstigt på något sätt, men ändå känns det bra. Det är ett minne hon gillar att drömma tillbaka till. Hennes morfar dog inte långt därefter. Hon var tre och minns honom inte längre. Bortsett från det minnet har hon ingenting alls. Ibland när hon känner sig ensam brukar hon skriva brev. Namnet i början av brevet är hans men egentligen skriver hon bara för att få ut allt hon tänker på. Hon tänker mycket, denna flicka. Det gör hon verkligen.
Hon bor med sin familj, med sina föräldrar och syskon. Hennes övriga släkt träffar hon inte ofta. Hon har en kusin som är 14. Hon är rätt häftig, tycker flickan, för hon verkar göra precis som hon vill. Det beundrar hon. Hon har en till kusin som är bara 11. För inte alls länge sedan verkade den kusinen djup men flickan vet inte längre. Kusinen har börjat bry sig mer och klär sig med en omsorg som flickan aldrig kommer att göra. Det gör lite ont i flickan att ser hur flickan har förändrats för enligt henne är det till det sämre. Flickan känner inte sin kusin längre och det tycker on inte om. Det gör hon verkligen inte.
Flickan har en gammelmormor som hon beundrar. Hon är 93 år gammal och hon har börjat bli gammal och sjuk. Först nu ser flickan vem hon verkligen är och hon känner att det finns ett band till henne. Gammelmormorn är en fantastisk människa.
Hon har många, många fler släktingar, bland annat en farbror med cancer. Det gör också ont i flickan och när hon gråter ibland brukar hon gråta lite extra för det.
Flickan har många gamla vänner, men inte så många nya, speciellt tre, men hon är glad ändå. Hon har varit med om tider då hon inte ens har haft en god vän. Bara två av dem har sett henne gråta och bara en gång. Ibland undrar hon varför. Kanske för att hon är sedd som en glad och positiv person. På grund av det blir alla alltid så förvånade när hon är ledsen eller arg för de förväntar sig något annat. Kanske är det därför.
Hon har aldrig grälat på riktigt med sina vänner och hon undrar om de verkligen har sett henne riktigt arg. Med en av sina vänner brukar hon bråka ibland (okej, ganska ofta) men aldrig har det varit riktigt allvarligt. Det tycker i alla fall inte hon.
Flickan försöker vara snäll och hon hoppas att hon är det. Men ett ärligt svar på en sådan fråga – om den skulle ställas – får man inte ofta. Hon försöker att vara positiv och glad för det är enklare då. Hon vet att problemen inte försvinner men de känns åtminstone mindre. Ord som yttras ofta är ”Se det positivt”, ”tjolahopp” och ”tjenixen”. Tjolahopp för att det är ett fint ord. Hennes favoritord är dock ”genuint” för att det finns för få genuina leenden här i världen och för att det är ett ord man inte säger så ofta. Det hon avskyr allra mest är att få sina ord slängda i ansikten på henne. Det händer ibland att människor säger ”Men gör som du alltid säger, se det positivt!”. De orden yttras aldrig i en snäll ton och det gör henne ledsen. Är hon så jobbig? Förstår inte andra att hon försöker vara snäll? Hon vet inte.
Hon gillar att leka med ord och hon skriver mycket. Hennes dröm är att bli författare, men inte många vet. Alltför många har sagt till henne att det är jättesvårt och hon vet att det är sant. Delvis därför ser hennes berättelser nästan aldrig dagens ljus och ingen läser dem någonsin. Hon vill inte tvinga någon och dessutom vill hon ha ett ärligt svar när hon frågar hur de är. Hon vill ha någon som ger henne kritik och är hennes bollplank. Någon som kan hjälpa henne att utveckla karaktärer och någon som kan säga ”Nej, det där funkar inte”. Men än så länge vet hon inte vem hon ska fråga för det är en personlig fråga för henne. Det hon skriver ligger henne varmt om hjärtat.
Snart ska flickan byta skola. Flickan är ingen liten flicka längre, hon är en stor flicka som ska börja gymnasiet. Det tycker flickan är lite läskigt för hon vet inte var hon vill gå. Men hon har bytt skola förut och vet innerst inne att det kommer att bli bra tillslut. Hon är ändå oroligt men försöker at inte låta det påverka henne allt för mycket. Men i hemlighet oroar sig den stora flickan ändå.
Hennes stora dröm skiljer sig inte mycket från många andras. Den är ganska enkel och kan sammanfattas i en mening. Hon vill bli lycklig. Men vid många tillfällen tror hon att hon redan har uppnått sin dröm. Då är hon glad.
Hon bor med sin familj, med sina föräldrar och syskon. Hennes övriga släkt träffar hon inte ofta. Hon har en kusin som är 14. Hon är rätt häftig, tycker flickan, för hon verkar göra precis som hon vill. Det beundrar hon. Hon har en till kusin som är bara 11. För inte alls länge sedan verkade den kusinen djup men flickan vet inte längre. Kusinen har börjat bry sig mer och klär sig med en omsorg som flickan aldrig kommer att göra. Det gör lite ont i flickan att ser hur flickan har förändrats för enligt henne är det till det sämre. Flickan känner inte sin kusin längre och det tycker on inte om. Det gör hon verkligen inte.
Flickan har en gammelmormor som hon beundrar. Hon är 93 år gammal och hon har börjat bli gammal och sjuk. Först nu ser flickan vem hon verkligen är och hon känner att det finns ett band till henne. Gammelmormorn är en fantastisk människa.
Hon har många, många fler släktingar, bland annat en farbror med cancer. Det gör också ont i flickan och när hon gråter ibland brukar hon gråta lite extra för det.
Flickan har många gamla vänner, men inte så många nya, speciellt tre, men hon är glad ändå. Hon har varit med om tider då hon inte ens har haft en god vän. Bara två av dem har sett henne gråta och bara en gång. Ibland undrar hon varför. Kanske för att hon är sedd som en glad och positiv person. På grund av det blir alla alltid så förvånade när hon är ledsen eller arg för de förväntar sig något annat. Kanske är det därför.
Hon har aldrig grälat på riktigt med sina vänner och hon undrar om de verkligen har sett henne riktigt arg. Med en av sina vänner brukar hon bråka ibland (okej, ganska ofta) men aldrig har det varit riktigt allvarligt. Det tycker i alla fall inte hon.
Flickan försöker vara snäll och hon hoppas att hon är det. Men ett ärligt svar på en sådan fråga – om den skulle ställas – får man inte ofta. Hon försöker att vara positiv och glad för det är enklare då. Hon vet att problemen inte försvinner men de känns åtminstone mindre. Ord som yttras ofta är ”Se det positivt”, ”tjolahopp” och ”tjenixen”. Tjolahopp för att det är ett fint ord. Hennes favoritord är dock ”genuint” för att det finns för få genuina leenden här i världen och för att det är ett ord man inte säger så ofta. Det hon avskyr allra mest är att få sina ord slängda i ansikten på henne. Det händer ibland att människor säger ”Men gör som du alltid säger, se det positivt!”. De orden yttras aldrig i en snäll ton och det gör henne ledsen. Är hon så jobbig? Förstår inte andra att hon försöker vara snäll? Hon vet inte.
Hon gillar att leka med ord och hon skriver mycket. Hennes dröm är att bli författare, men inte många vet. Alltför många har sagt till henne att det är jättesvårt och hon vet att det är sant. Delvis därför ser hennes berättelser nästan aldrig dagens ljus och ingen läser dem någonsin. Hon vill inte tvinga någon och dessutom vill hon ha ett ärligt svar när hon frågar hur de är. Hon vill ha någon som ger henne kritik och är hennes bollplank. Någon som kan hjälpa henne att utveckla karaktärer och någon som kan säga ”Nej, det där funkar inte”. Men än så länge vet hon inte vem hon ska fråga för det är en personlig fråga för henne. Det hon skriver ligger henne varmt om hjärtat.
Snart ska flickan byta skola. Flickan är ingen liten flicka längre, hon är en stor flicka som ska börja gymnasiet. Det tycker flickan är lite läskigt för hon vet inte var hon vill gå. Men hon har bytt skola förut och vet innerst inne att det kommer att bli bra tillslut. Hon är ändå oroligt men försöker at inte låta det påverka henne allt för mycket. Men i hemlighet oroar sig den stora flickan ändå.
Hennes stora dröm skiljer sig inte mycket från många andras. Den är ganska enkel och kan sammanfattas i en mening. Hon vill bli lycklig. Men vid många tillfällen tror hon att hon redan har uppnått sin dröm. Då är hon glad.
torsdag 10 april 2008
Farfarshemmet med den tusen minnena
Hon minns honom lika tydligt som om det vore igår. Det sagolika vita håret. Hans grå ögon som fick en att känns sig trygg och grenomborrad på en och samma gång. Hon ser honom framför sig. Han står i mitten av rummet. Det är därför hon är här. I ett rum med vita väggar. Samma färg som hans hår. Midsommarsnö. Hon ler. Hon minns. Det är där hon bor. I en värld av minnen.
Det första är otydligt. Suddigt. Hon var bara en liten flicka då, en liten flicka som inte förstod världen och kylan den hade. Hon önskar att hon fortfarande var så. Liten och oförstående. Hon minns bäst hur han lyfte upp henne, hissade henne högt i luften och snurrade henne runt. Det var en hisnade känsla i magen men hon minns inte längre hur hisnande känns. Det var allt för länge sedan det faktiskt kändes så. Det är ett lyckligt minne. Alla minnen med honom är lyckliga.
Nästa är klart med skarpa kanter och tydliga färger. Han bar en mörkt blå tröja. Hon hade en klänning. Den var vit med fläckar på. Hon hade ramlat. Hennes pappa skällde på henne men när han gick där ifrån kom Han fram till henne. Hennes farfar. Och han böjde sig ned och sa att det gjorde inget. Han gav henne en kram och hon lät sig omfamnas. Hon kommer på sig själv med att önska efter en omfamning. En kram. Men hon får ingen. Det är alldeles tomt i rummet nu, kallt med kala vita väggar. Hon vill att någon, vem som helst ska komma dit. Men ingen kommer hon är ensam. För han lämnade henne. Hon får en tår i den ena ögat. Det vänstra. Eller är det det högra? Hon är inte säker. Allt är så suddigt nu. Kaotiskt. Förvirrat. Han hade det aldrig förvirrat. Hemma hos honom var allt placerat i ett ordnat kaos. Hon visste var allt fanns. Det var ett underbart hus. Det är sålt nu. Det var det som var det värsta. Inte ens det fick hon ha kvar efter honom. Hon längtar efter simpla saker nu. Hon har lugnat ned sig. Hon längtar inte längre efter en kram eller ett ordnat kaos. Nej, hon längtar efter små saker. Små saker som hon vet att hon aldrig mer kommer att få känna eller se. Hans doft. Hans ögon. Den genomträngande och varma blicken. Hans lena, mjuka händer som strök hennes huvud när hon var ledsen. Den lugna, låga rösten som alltid försäkrade henne om att han skulle finnas där, närhelst hon behövde honom. Det är fel. Han ljög. Hon vet det nu. Han finns inte där för henne. Om han fanns där skulle hon inte behövs sitta inlåst i ett rum med kortklippta naglar så att hon inte ska kunna skada sig själv.
Hon stryket med handen över sin arm. Under sina fingertoppar känner hon ärren. De ljust röda ärren som aldrig kommer att försvinna. Hon vill inte att de ska försvinna. Hon vill göra fler ärr. Hon vill veta att hon lever. För hon känner inget annat är saknad och sorg. För ett ögonblick vill hon känna något mer. Smärta. För hur ska hon kunna leva med att hon skrattar och ler medan han ligger och ruttnar i jorden? Hur ska hon kunna leva med det? Hon vet inte. Så hon fortsätter att minnas.
En dag när hon kom till honom gav han henne ett sorgset leende. Och sedan berättade han för henne hur det var när han växte upp. Han berättade om hans sorger och lyckor. Han berättade för henne om hennes farmor, hans fru, och om hur annorlunda hon var. Hon ser hur han drömmer sig bort och hon vet att han fortfarande älskar henne trots att hon lämnat honom. Trots att hon hade lovat att hon skulle stanna kvar. Hon förstår inte det. Hur han har kunnat förlåta. Det har inte hon. Hon kan inte förlåta. Men hon älskar honom fortfarande. Hur ska hon kunna sluta? Hur ska hon kunna sluta när varje dag utan honom känns som en dag med en kniv i sitt hjärta. Så hon drömmer sig bort. Precis så som han gjorde den där gången. Hon minns. Drömmer. Saknar. Utan ett leende på läpparna.
Nu öppnas dörren in till henne och en människa kommer in. Hon bevärdigar inte ens personen med en blick. Hon orkar inte. Hon blundar. Människan försöker tala med henne. Hon svarar inte. Hon lyssnar inte. Hon hör inte. För hon hör hans röst. Och så öppnar hon ögonen. Hon ser honom stå där. I mitten av rummet. I rummet med de vita väggarna. Och hon ler. Han viskar mjukt men hon lyssnar inte på orden. Bara att höra hans röst är underbart. Hon får tårar i ögonen. Sedan somnar hon. Och hon vaknar aldrig igen.
Det första är otydligt. Suddigt. Hon var bara en liten flicka då, en liten flicka som inte förstod världen och kylan den hade. Hon önskar att hon fortfarande var så. Liten och oförstående. Hon minns bäst hur han lyfte upp henne, hissade henne högt i luften och snurrade henne runt. Det var en hisnade känsla i magen men hon minns inte längre hur hisnande känns. Det var allt för länge sedan det faktiskt kändes så. Det är ett lyckligt minne. Alla minnen med honom är lyckliga.
Nästa är klart med skarpa kanter och tydliga färger. Han bar en mörkt blå tröja. Hon hade en klänning. Den var vit med fläckar på. Hon hade ramlat. Hennes pappa skällde på henne men när han gick där ifrån kom Han fram till henne. Hennes farfar. Och han böjde sig ned och sa att det gjorde inget. Han gav henne en kram och hon lät sig omfamnas. Hon kommer på sig själv med att önska efter en omfamning. En kram. Men hon får ingen. Det är alldeles tomt i rummet nu, kallt med kala vita väggar. Hon vill att någon, vem som helst ska komma dit. Men ingen kommer hon är ensam. För han lämnade henne. Hon får en tår i den ena ögat. Det vänstra. Eller är det det högra? Hon är inte säker. Allt är så suddigt nu. Kaotiskt. Förvirrat. Han hade det aldrig förvirrat. Hemma hos honom var allt placerat i ett ordnat kaos. Hon visste var allt fanns. Det var ett underbart hus. Det är sålt nu. Det var det som var det värsta. Inte ens det fick hon ha kvar efter honom. Hon längtar efter simpla saker nu. Hon har lugnat ned sig. Hon längtar inte längre efter en kram eller ett ordnat kaos. Nej, hon längtar efter små saker. Små saker som hon vet att hon aldrig mer kommer att få känna eller se. Hans doft. Hans ögon. Den genomträngande och varma blicken. Hans lena, mjuka händer som strök hennes huvud när hon var ledsen. Den lugna, låga rösten som alltid försäkrade henne om att han skulle finnas där, närhelst hon behövde honom. Det är fel. Han ljög. Hon vet det nu. Han finns inte där för henne. Om han fanns där skulle hon inte behövs sitta inlåst i ett rum med kortklippta naglar så att hon inte ska kunna skada sig själv.
Hon stryket med handen över sin arm. Under sina fingertoppar känner hon ärren. De ljust röda ärren som aldrig kommer att försvinna. Hon vill inte att de ska försvinna. Hon vill göra fler ärr. Hon vill veta att hon lever. För hon känner inget annat är saknad och sorg. För ett ögonblick vill hon känna något mer. Smärta. För hur ska hon kunna leva med att hon skrattar och ler medan han ligger och ruttnar i jorden? Hur ska hon kunna leva med det? Hon vet inte. Så hon fortsätter att minnas.
En dag när hon kom till honom gav han henne ett sorgset leende. Och sedan berättade han för henne hur det var när han växte upp. Han berättade om hans sorger och lyckor. Han berättade för henne om hennes farmor, hans fru, och om hur annorlunda hon var. Hon ser hur han drömmer sig bort och hon vet att han fortfarande älskar henne trots att hon lämnat honom. Trots att hon hade lovat att hon skulle stanna kvar. Hon förstår inte det. Hur han har kunnat förlåta. Det har inte hon. Hon kan inte förlåta. Men hon älskar honom fortfarande. Hur ska hon kunna sluta? Hur ska hon kunna sluta när varje dag utan honom känns som en dag med en kniv i sitt hjärta. Så hon drömmer sig bort. Precis så som han gjorde den där gången. Hon minns. Drömmer. Saknar. Utan ett leende på läpparna.
Nu öppnas dörren in till henne och en människa kommer in. Hon bevärdigar inte ens personen med en blick. Hon orkar inte. Hon blundar. Människan försöker tala med henne. Hon svarar inte. Hon lyssnar inte. Hon hör inte. För hon hör hans röst. Och så öppnar hon ögonen. Hon ser honom stå där. I mitten av rummet. I rummet med de vita väggarna. Och hon ler. Han viskar mjukt men hon lyssnar inte på orden. Bara att höra hans röst är underbart. Hon får tårar i ögonen. Sedan somnar hon. Och hon vaknar aldrig igen.
tisdag 19 februari 2008
Ett Ögonblick av Smärta
Det gör så ont. Smärta. Ordet upprepas i hennes inre. Smärta. Det är ingen som slår henne. Det är ingen som misshandlar henne. Men ändå gör det så ont. För sorgen är övergripande och det är allt hon känner. Kombinationen av sorg och smärta.
Hon är inte död. Hon är inte på väg att dö, nej, långt ifrån. Hennes hjärna kommer ännu i flera år tvinga hjärtat att pumpa blod ut i ådrorna och venerna. Hennes lungor kommer att bli tvingade att andas ut, andas in. Andas ut. Andas in. Många gånger kommer hon gråtandes försöka sluta andas. Hon kommer förbanna livet, världen och sig själv. Men likaväl kommer hon varje gång bryta samman och sjunka ihop till en hög på golvet. Tills en dag, då hon kommer ge upp. Likgiltigheten kommer att slå henne, hårt, och hon kommer falla. Falla, falla, falla, utan att bli fångad av ett nät. Hon kommer störta, så som ut för ett stup, känna vinden i sitt hår, men hon kommer inte att märka den. Ty hon är redan likgiltig. Apatisk och oberörd. Det som en gång var en levande kropp med ett medvetande olikt någon annans kommer vara ett tomt skal, vars hjärta tvingar kroppen att leva. Medvetandet, själen, kommer att för länge sedan ha försvunnit, drömt sig bort bland minnen och önskningar som medvetandet för så länge sedan kände. Kroppen kommer att vandra, än i många år, gå bland folket, och vart hon än strövar så kommer folket att se på henne, se det tomma skalet. Sorgligt, kommer de att säga, och sedan vända sina huvuden åt andra hållet.
Men än är hon inte likgiltig. Än måste hjärtat inte tvingas till att pumpa ut blod. Än har hon inte försökt sluta andas. För än så länge så känner hon bara smärta. Och det gör så ont. Det är ingen som slår henne. Det är ingen som misshandlar henne. Men ändå gör det ont. Ett ögonblick av smärta.
Hon är inte död. Hon är inte på väg att dö, nej, långt ifrån. Hennes hjärna kommer ännu i flera år tvinga hjärtat att pumpa blod ut i ådrorna och venerna. Hennes lungor kommer att bli tvingade att andas ut, andas in. Andas ut. Andas in. Många gånger kommer hon gråtandes försöka sluta andas. Hon kommer förbanna livet, världen och sig själv. Men likaväl kommer hon varje gång bryta samman och sjunka ihop till en hög på golvet. Tills en dag, då hon kommer ge upp. Likgiltigheten kommer att slå henne, hårt, och hon kommer falla. Falla, falla, falla, utan att bli fångad av ett nät. Hon kommer störta, så som ut för ett stup, känna vinden i sitt hår, men hon kommer inte att märka den. Ty hon är redan likgiltig. Apatisk och oberörd. Det som en gång var en levande kropp med ett medvetande olikt någon annans kommer vara ett tomt skal, vars hjärta tvingar kroppen att leva. Medvetandet, själen, kommer att för länge sedan ha försvunnit, drömt sig bort bland minnen och önskningar som medvetandet för så länge sedan kände. Kroppen kommer att vandra, än i många år, gå bland folket, och vart hon än strövar så kommer folket att se på henne, se det tomma skalet. Sorgligt, kommer de att säga, och sedan vända sina huvuden åt andra hållet.
Men än är hon inte likgiltig. Än måste hjärtat inte tvingas till att pumpa ut blod. Än har hon inte försökt sluta andas. För än så länge så känner hon bara smärta. Och det gör så ont. Det är ingen som slår henne. Det är ingen som misshandlar henne. Men ändå gör det ont. Ett ögonblick av smärta.
torsdag 14 februari 2008
Allt är inte det man tror det är
Hennes namn är inget speciellt namn. Det är inte annorlunda. Hennes hår är inte speciellt fint. Det är brunblont som så många andras. Hennes ögon är inte speciellt enastående. De är blågrå som vattnig vattenfärg. Hennes ansikte är inte speciellt fagert. Munnen är för bred och näsan för liten. Hon är inte speciellt lång. Hennes gener har gjort henne kort. Hon är inte speciellt smal. Hon klarar inte att banta. Hennes vänner är inte speciellt populära. De är inte tillräckligt välklädda för det. Hennes hy är inte slät. Hennes fräknar är överallt. Ändå är hon vacker.
Hennes drömmar når inte på långa vägar upp till månen, och absolut inte till Mars. Hennes blogg är inte intressant och har få besökare och ännu färre kommentarer. Hennes utstrålning visar inte på säkerhet och självförtroende utan snarare på blygsel och ödmjukhet. Hennes röst hörs inte ofta, för vanligtvis tillägger hon inget. Hennes sätt väcker inte uppmärksamhet, hennes sätt gör att hon inte syns. Trots det är hon fascinerande.
Hennes namn är inget speciellt namn. Föräldrarna gillade namnet Anna bättre än något annat. Hennes hår är inte speciellt fint. Hon gillar den brunblonda färgen och orkar inte fixa det på morgonen. Hennes ögon är inte speciellt enastående. De är blågrå som vattnig vattenfärg men ser det som andra inte ser. Hennes ansikte är inte speciellt fagert. Det är kraftfullt och får människor att titta en gång extra. Hon är inte speciellt lång. Det störs hon dock inte av, hon vet att längd inte spelar någon roll i det stora hela. Hon är inte speciellt smal. Det är mycket bättre att vara go’ och glad än smal och tjurig, för då är man hungrig hela tiden. Hennes vänner är inte speciellt populära. Varför skulle de vara det? Man klarar sig utmärkt ändå. Hennes hy är inte slät. Hennes fräknar ger henne ett busigt utseende. Hon är väldigt vacker.
Hennes drömmar når inte på långa vägar upp till månen men de räcker till skyn och det räcker med det. Hennes blogg är inte intressant för hon föredrar att förmedla sig på andra sätt. Hennes utstrålning visar inte på säkerhet och självförtroende eftersom att hon inte känner att hon behöver basunera ut vem hon är för hela världen. Hennes röst hörs inte ofta för hon säger bara något när något verkligen måste tilläggas. Hennes sätt väcker inte uppmärksamhet för då ser man själv så mycket mer. Hon är verkligen fascinerande.
Hennes drömmar når inte på långa vägar upp till månen, och absolut inte till Mars. Hennes blogg är inte intressant och har få besökare och ännu färre kommentarer. Hennes utstrålning visar inte på säkerhet och självförtroende utan snarare på blygsel och ödmjukhet. Hennes röst hörs inte ofta, för vanligtvis tillägger hon inget. Hennes sätt väcker inte uppmärksamhet, hennes sätt gör att hon inte syns. Trots det är hon fascinerande.
Hennes namn är inget speciellt namn. Föräldrarna gillade namnet Anna bättre än något annat. Hennes hår är inte speciellt fint. Hon gillar den brunblonda färgen och orkar inte fixa det på morgonen. Hennes ögon är inte speciellt enastående. De är blågrå som vattnig vattenfärg men ser det som andra inte ser. Hennes ansikte är inte speciellt fagert. Det är kraftfullt och får människor att titta en gång extra. Hon är inte speciellt lång. Det störs hon dock inte av, hon vet att längd inte spelar någon roll i det stora hela. Hon är inte speciellt smal. Det är mycket bättre att vara go’ och glad än smal och tjurig, för då är man hungrig hela tiden. Hennes vänner är inte speciellt populära. Varför skulle de vara det? Man klarar sig utmärkt ändå. Hennes hy är inte slät. Hennes fräknar ger henne ett busigt utseende. Hon är väldigt vacker.
Hennes drömmar når inte på långa vägar upp till månen men de räcker till skyn och det räcker med det. Hennes blogg är inte intressant för hon föredrar att förmedla sig på andra sätt. Hennes utstrålning visar inte på säkerhet och självförtroende eftersom att hon inte känner att hon behöver basunera ut vem hon är för hela världen. Hennes röst hörs inte ofta för hon säger bara något när något verkligen måste tilläggas. Hennes sätt väcker inte uppmärksamhet för då ser man själv så mycket mer. Hon är verkligen fascinerande.
måndag 4 februari 2008
Minne eller verklighet?
Hon skrattar glatt när hon kliver upp ur sängen på morgonen. En färgglad klänning träs över huvudet och sittandes tar hon på sig gula sandaler. Det är vita blommor på. Hon ler fortfarande när hon smyger ut genom den nu olåsta ytterdörren. Hon skuttar ned mot ängen, ovetandes om vad som sker på andra platser i världen, ovetandes om vad som ska komma. Hon är bara en ung flicka, ett oskyldigt sjuårigt barn. Hon ser en fjäril. En av jordens vackra skapelser. Så oskyldig. Gul med rosa fläckar. Solen lyser klart trots den tidiga timman. Ty dagen är ännu ung. Ändå har världen redan sett tillräckligt med ondska för en livstid. Barnet sträcker sig mot fjärilen men den fladdrar utom räckhåll. Med ett ljuvlig leende springer hon efter. Den landar på en blomma. Stjälken mörkt grön, bladen med flera flikar. Kronbladen små, vita och den ljusgula mitten fullbordar skapelsen. Flickan lägger sig ned i gräset. Leendes och på helspänn. Tänk om den flyger iväg? Men nej, den stannar kvar. Oskyldiga drömmar och önskningar rusar genom tankarna. Ännu vet hon inte att de aldrig kommer att bli mer än just det. Önskningar och drömmar. Ansiktet vänds uppåt. Mot solen och den blå skyn. Något är inte rätt. Hon känner det innan det sker. Solen blir mörk. Grå. Himlen invaderad av moln. Svarta moln. En tryckvåg fäller henne till marken. Hon reser sig upp och springer. Hemåt. Mot det som en gång, för inte alls länge sedan, var tryggt. Molnen närmar sig. Solen syns inte längre. Omedveten om att lyckan hon nyss kände är det minne som hon för alltid kommer klänga sig fast vid kastar hon sig i moderns armar. Kvar på ängen är det som en gång, för inte alls så länge sedan, var en levande och förtrollande varelse. Fjärilen är täckt av aska.
Hon vaknar snabbt och ser sig misstänksamt omkring. Så många år har gått sedan den tidiga morgonen på ängen. Ett avlägset minne är allt som finns kvar. Med tungt hjärta häver hon sig upp ur sängen. Hennes steg är tunga, målmedvetna. Hennes själ bär på en tyngd som den inte borde behöva bära. En ung kvinna utan oskyldighet. Ett hårt känslokallt skal. Det är allt som finns kvar. Medveten om allt som måste och kommer att hända. All denna smärta. Innan hon går ut tar hon på sig en mask. Designad för att filtrera bort den värsta smutsen. Luften är tung att andas. Grå. Ingen sol lyser längre. Hon har sett solen lika lite som hon sett fjärilar. Inte sedan den morgonen på ängen. Morgonen som övergick till en fasansfull dag. Den är på så långt avstånd att den verkar surrealistisk. Har det verkligen funnits dagar då luften kunde andas och ett stort gult klot sken från en klarblå himmel? Eller var det bara en dröm?
Hon vaknar snabbt och ser sig misstänksamt omkring. Så många år har gått sedan den tidiga morgonen på ängen. Ett avlägset minne är allt som finns kvar. Med tungt hjärta häver hon sig upp ur sängen. Hennes steg är tunga, målmedvetna. Hennes själ bär på en tyngd som den inte borde behöva bära. En ung kvinna utan oskyldighet. Ett hårt känslokallt skal. Det är allt som finns kvar. Medveten om allt som måste och kommer att hända. All denna smärta. Innan hon går ut tar hon på sig en mask. Designad för att filtrera bort den värsta smutsen. Luften är tung att andas. Grå. Ingen sol lyser längre. Hon har sett solen lika lite som hon sett fjärilar. Inte sedan den morgonen på ängen. Morgonen som övergick till en fasansfull dag. Den är på så långt avstånd att den verkar surrealistisk. Har det verkligen funnits dagar då luften kunde andas och ett stort gult klot sken från en klarblå himmel? Eller var det bara en dröm?
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
