Minne eller verklighet?

Hon skrattar glatt när hon kliver upp ur sängen på morgonen. En färgglad klänning träs över huvudet och sittandes tar hon på sig gula sandaler. Det är vita blommor på. Hon ler fortfarande när hon smyger ut genom den nu olåsta ytterdörren. Hon skuttar ned mot ängen, ovetandes om vad som sker på andra platser i världen, ovetandes om vad som ska komma. Hon är bara en ung flicka, ett oskyldigt sjuårigt barn. Hon ser en fjäril. En av jordens vackra skapelser. Så oskyldig. Gul med rosa fläckar. Solen lyser klart trots den tidiga timman. Ty dagen är ännu ung. Ändå har världen redan sett tillräckligt med ondska för en livstid. Barnet sträcker sig mot fjärilen men den fladdrar utom räckhåll. Med ett ljuvlig leende springer hon efter. Den landar på en blomma. Stjälken mörkt grön, bladen med flera flikar. Kronbladen små, vita och den ljusgula mitten fullbordar skapelsen. Flickan lägger sig ned i gräset. Leendes och på helspänn. Tänk om den flyger iväg? Men nej, den stannar kvar. Oskyldiga drömmar och önskningar rusar genom tankarna. Ännu vet hon inte att de aldrig kommer att bli mer än just det. Önskningar och drömmar. Ansiktet vänds uppåt. Mot solen och den blå skyn. Något är inte rätt. Hon känner det innan det sker. Solen blir mörk. Grå. Himlen invaderad av moln. Svarta moln. En tryckvåg fäller henne till marken. Hon reser sig upp och springer. Hemåt. Mot det som en gång, för inte alls länge sedan, var tryggt. Molnen närmar sig. Solen syns inte längre. Omedveten om att lyckan hon nyss kände är det minne som hon för alltid kommer klänga sig fast vid kastar hon sig i moderns armar. Kvar på ängen är det som en gång, för inte alls så länge sedan, var en levande och förtrollande varelse. Fjärilen är täckt av aska.

Hon vaknar snabbt och ser sig misstänksamt omkring. Så många år har gått sedan den tidiga morgonen på ängen. Ett avlägset minne är allt som finns kvar. Med tungt hjärta häver hon sig upp ur sängen. Hennes steg är tunga, målmedvetna. Hennes själ bär på en tyngd som den inte borde behöva bära. En ung kvinna utan oskyldighet. Ett hårt känslokallt skal. Det är allt som finns kvar. Medveten om allt som måste och kommer att hända. All denna smärta. Innan hon går ut tar hon på sig en mask. Designad för att filtrera bort den värsta smutsen. Luften är tung att andas. Grå. Ingen sol lyser längre. Hon har sett solen lika lite som hon sett fjärilar. Inte sedan den morgonen på ängen. Morgonen som övergick till en fasansfull dag. Den är på så långt avstånd att den verkar surrealistisk. Har det verkligen funnits dagar då luften kunde andas och ett stort gult klot sken från en klarblå himmel? Eller var det bara en dröm?