Soldat i krigets armé

Han går längs en väg. Tar snabba, målmedvetna steg. Ivriga. Egentligen borde han vara kvar i lägret enligt order. Träna med armén. Det vill han inte, kan han inte. Han kan inte hålla sig, inte slita sig från sin älskades närvaro. De möts vid en äng, sjunker ned på en filt. I gräset. En fågel flyger förbi. Hade han tittat på den hade han sett detaljerna, hur fjädrarna var en aning tilltufsade på dess rygg, hur mjuk den såg ut. Det gjorde han inte. Han är upptagen av sin älskade. De pratar inte mycket idag. Deras känslor är omöjliga att förmedla med ord. Ingen av dem är trots allt stora generaler. De är inga filosofer, inga tragedörer. De är enkla. En av dem är vanlig bybo, likt tusentals andra. Den andra, han själv, en fotsoldat. Krigare. Alltid är det i gläntan de möts. Aldrig hemma hos hans älskade, inför andra över huvudtaget. Ingen, speciellt hans älskades familj, skulle samtycka. Han kan delvis förstå det men ändå inte. Det är svårt att inte öppet kunna visa sin kärlek.

Smeker. Han gör det nu. Med sina händer. Drar flytande, kretsande rörelser över sin älskades kropp. Mjukt. Det är bara hos sin älskade han kan finna frid. Det har inte alltid varit så, men det är så nu. Han hör fåglarnas kvitter, känner solens ljus. Allt känns så mycket starkare i hans älskades närvaro.

Han minns tydligt hur det var. När de träffades. Han och hans älskade. Den som han nu vill dela resten av sitt liv med. Det var inget speciellt med just det ögonblicket, inte då, bara nu. Konstruerat i efterhand. Han hoppas kunna minnas ögonblicket för evigt. Han kommer inte alltid vilja det. Om många år kommer en del av honom önska att han kunde glömma det, att han ska få förtränga det. Så han kan slippa känna smärtan. Sedan kommer han svära över sig själv, skämmas. Att han ens kan tänka så! Glömma sin älskade. Han kommer rysa som om det vore en hädelse. Därefter kommer han skratta. Hårt. Bittert. Det vet han inte nu.

När han reser sig och går är det motvilligt. En oönskad handling. Han måste. Han har inget val. Kärleksstunderna han har tillsammans med sin älskade är korta och få. Han önskar att det inte vore så, önskar hett och hårt. Om kvällarna då han motvilligt ska somna. Han tycker inte längre om att sova. Sömnen var en fristad en gång, men inte nu. Han har sett för mycket. Alltför många fasor, för vilken man som helst. Han kan inte sluta sina ögon utan att se det. Han skulle klara sig utmärkt utan just de minnena. Han är bara 19 år. Ung. Hans älskade ännu yngre. Så han vill inte gå men gör det ändå. Han vill inte heller vandra in i lägret men gör det. I alla fall. Han skulle kunna ta sin älskade, fly. Det gör han inte. Han har blivit en man av krig. En soldat i krigets armé. Om något år, om bara ett antal månader, kommer han inte anse sig ha tjänat något rikes armé. Inte Spartas. Inte Athens. Inte Thebes. Absolut inte Persiens. Mycket har han blivit, men aldrig förrädare. Han jobbar för Hades. Athena ibland, men framförallt Ares. Som krigare i stridens armé.

Det är ännu tidigt på dagen, solen har fortfarande inte stått som högst. Det är ett nytt slag idag. Han känner det i magen, i blodet. Hela kroppen. Så när ropen kommer om perserna känner han ingen förvåning. Han önskar han kunde. Kanske skulle det kanske ta udden av allt det andra han känner. Alla de känslor han helst varken vill kunna identifiera eller känna. Men han kan det. En underlig blandning av fruktan och förväntan då han tar sin plats i myllret av män. Trots mardrömmarna han får är det värt det. Det är därför han är en sann man av krig. Det är något speciellt med att hålla ett svärd mot någons hals, tycker han. Det inger en känsla av makt. Att veta att han, bara han, har kontroll över ett liv. Över död. Makt. Det är överväldigande. En av anledningarna till att han håller sig kvar i krigets armé.

Han kan fortfarande minnas sin första strid. Så otroligt klart. Han kan inte föreställa sig att han någonsin kommer klara av att glömma det men det är inte så. Tiden kommer att gå och den där första gången kommer flyta ihop med andra. Allt för många strider kommer ha utkämpas för att kunna skilja dem åt. Han minns även känslorna den innebar. De är farligt lika de han känner nu. Han trodde han var sjuk. Fysiskt sjuk. Det var så det kändes. Han hade aldrig kunnat föreställa sig att man faktiskt skulle kunna må så av en känsla. Han ville verkligen inte vara där då. Det var en förbjuden önskan men han kände den ändå. Den önskningen förrådde hans land, svek hans familj, gudarna. Han kunde inte sätta ord på det han kände. Som om han var bakbunden, berövad av alla fem sinnen. Hörde inget förutom tystnaden, såg inget förutom mörkret. Som att samtidigt vara instängd i ett litet rum av perserna, medveten om att de väntade utanför. Som om luften tog slut. Och han kunde inte fly. Känslan fanns ju trots allt bara i hans huvud. Den gången sa han att han var sjuk. Han trodde det. De skrattade åt honom. Männen. Krigarna. Sa som det var. En känsla. Gav honom ett namn på den. Ångest. Han undrar fortfarande vad han gjort för att gudarna ska straffa honom med den.

Han känner den fortfarande om natten när striden är borta. När hans älskade inte är där. Då han står ensam mot nattens drömmar och skräck. Mord. Han har begått det. Med sina händer. Han plågas av mardrömmarna, ångest, namnlösa spöken. Och han skäms så. För om hans älskade skulle se hur djupt han fallit i havet av rädsla, hur barnsliga, omanliga, hans skrik är om natten – skulle hans älskade fortfarande älska honom då?

När striden börjar går det fort. Solen står i zenit. Bränner över männen, perser lika männen av Hellas. Han oroar sig för sin älskade. Order skriks ut från hans överordnade. De hörs knappt över stridslarmets skrän. Han stod längst fram i leden när det började. De två som stod på vardera sidan om honom är båda döda nu. Han försöker bringa sig att känna medlidande, empati, vad som helst, men han kan inte. Varje känsla som skulle kunna få honom att falla ihop är undanträngd i ett litet skrymsle. Striden fortsätter.

Han kämpar sig framåt. Knepet för överlevnad är att röra sig, förflytta sig sidledes och målmedvetet. Hans korta svärd drivs in i en persisk mage, sedan glider den genom en annans hals. Han räddar en medkamrat från döden. Allt gjorde han, med sina händer. Dammet, som under träningar kliat i halsen, dammet, från marken, blandat med blodet från tinningen och svetten från pannan ritar ränder i hans ansikte. Han märker det inte, kommer inte märka det förrän dagen är till ända och natten tar vid. Han vet inte om det. Det är bara därför det inte kliar i hans ansikte och det är bara därför det inte irriterar hans blick. Hur kan något som inte finns störa? Sedan stannar han helt plötsligt upp. Ser sig omkring. Svärdet höjt men stilla. Som i en dimma ser han. Han ser. Tårar. Blod. Svett. Liken som nästan täcker marken nu. Män som i djup smärta skriker ut sina absolut sista droppar luft. Han hör. Klangen av svärd mot svärd, stål mot stål. Det dova, nästan slitande ljudet när spjut möter kött, trycker, tränger undan det för att själv få plats. I så många ögon försvinner en sista gnista lin. En man, täckt av blod, som badad i blod, sträcker armarna mot honom innan han faller, gråtande, till marken. Dödens andedräkt, Hades andedräkt, har spridit sig över den dammiga marken och männen. Det varar endast under ett ensligt ögonblick. Han fortsätter strida. Han är ju trots allt en stridens man.

Så ser han något ur ögonvrån. Det allra värsta. Han vänder sig om. Det som inte får hända. Hans älskade. Iklädd samma utrustning som han själv fast för stor för hans älskades kropp. Svärdet är blodigt, kroppen stel. Förstenad. Han börjar kämpa sig bort. Han måste skydda sin älskade! Han kan inte låta sin älskade komma till skada! Men han hindras. För ett ögonblick, åh, vilket kort ögonblick, vänds hans blick bort och när han ser tillbaka är hans älskade inte där. Borta. Paniken, just den som han lyckats hålla borta sprider sig. Hans älskade. Var är han? Var är hans älskade? Han rusar fram, ursinnig. Skrämd. Så fruktansvärt rädd. Inget – ingen – överlever hans väg. Han skriker ut sin älskades namn.
- Kleon!
När han kommer dit så är hans älskade där. Men på marken. I blod.

I raseri mördar han mannen bredvid. Mannen som sårat hans älskade. Den unga mannen han älskar.
- Kleon, ropar han. Kleon. Du kan inte lämna mig.
Kleon, hans älskade, ser på honom. Tomt. Blankt. Som… inte närvarande. Världen försvinner, kriget försvinner. Hans älskades läppar rör på sig, Kleons läppar rör på sig. Han lutar sig framåt, mot Kleon som nästan är i hans famn nu. Han lägger örat mot sin älskades läppar. Den här gången är det inga smekande ord eller andetag han uppfattar. Luften andas ut in, in ut, stötvis, oregelbundet. Precis som männen som håller på att dö. Han väntar på en kärleksförklaring, en försäkran om överlevnad, säkerhet, lycka. Andetagen avtar.
Han drar bak huvudet, trycker händerna mot Kleons sår. Rött pulserande blod, hans älskades blod, pulserar ut. Hans älskade är så vacker. Hans ansikte färgat i en mörkt brons, fortfarande oskadat. Hans hår, mjukt, svart, lent, det vet han redan. Han har dragit fingrarna genom just det håret. Det är tovigt nu. Hans försök är förgäves. Mannen han älskar, hans älskade, Kleon, dör.

Han trodde aldrig det skulle sluta så här. Han tror det fortfarande inte. Han tror inte att hans liv ska sluta som en av Euripides tragedier. För han finner aldrig mer lycka. Han finner ingen andra kärlek, blir aldrig en lyckad genera. Inga barn får hans blod, hans arv att leva vidare. Hans namn kommer ingen minnas. Så när han slutligen, äntligen, om flera år, dör, är det anonymt. Precis, som en äkta man av krig.